COLUMBUS

JAG HAR RYCK OCH SITTER OCH LYSSNAR PÅ ALLA "JAG HATAR KÄRLEK" LÅTAR JAG KAN HITTA.
All musik jag lyssnade på förut var så, så jag är tillbaka i gamla banor. Gamla Columbus, unga Columbus. Mesta dels för Sandras skull, för att hon är ledsen och då blir jag ledsen. Hon har samma problem som mig, säger samma saker och mår dåligt av samma ord. Jag får ont i öronen av för arg musik så jag lyssnar på My chemical romance och sjunger lite med. Jag ska förövrigt fixa mina converse idag, köpa kläder, umgås med Brother och använda mitt nya TIGERKORT för första gången. Ä-N-T-L-I-G-E-N. Jag fick en snäll kod på kortet ocksås, så jag orkar inte byta. JAG VET INTE ENS VILKEN KOD JAG SKULLE BYTA TILL, SÅ DEN BLIR FINFIN. Koden jag kommer ha resten av mitt liv. Resten av andetagen jag tar. Det känns långt. Långt, långt, långt. Så många andetag. Jag måste förövrigt ta mer kort med kameran, men jag har ingen ork. Jag har ingen fantasi. Hösten är vacker, men jag vågar inte gå ut själv. Själv är jag försvarslös. Men när jag går med Brother försvarar hon mig mot alla dumma. Hon känns trygg och snäll, precis som för fem år sedan. Åh, lång tid. Femton år känns så långt, nästan som att det snart är dags att dö ut. Men jag har så lång tid kvar. Och en hel massa problem kvar att möta, en hel massa nya människor att träffa och förhoppningsvis en helt ny värld att möta. För jag gillar inte den här världen, den ytliga världen. Jag hör inte hemma här.
Nej tack.

TJALLA.
Jag kan inte skilja på dagar längre. För mig är alla skoldagar bara en evig dimma, ett tidsfördriv. Imorgon blir som den värsta av dom alla. Andreas flyttar. Långt. Långt. Långt bort. När hon berättade det för oss, så lovade vi varandra att alltid träffas. Att det skulle bli precis som förut. Men vi vet alla att det inte blir så. Imorgon är det även FN-dagen så vi slipper lektion ett och två och sedan på flaggparaden ska jag få gå och hålla i Sverige flaggan. Lisa bad mig sjunga "MY NAME IS INGA, AND I'M FROM SWEDEN" HAHAHAHHAA. "Det skulle vara något" sa OLLE SO och skrattade.
Jag har blivit kent beroende. Jag har alltid det när jag känner mig tom. Jag är inte glad, och inte ledsen. Då behöver jag kent och någon dramatisk händelse. Någonting som kan skjuta mig till en av dom sidorna. Jag hatar att känna mig tom. Världens värsta känsla. Dessutom känns det som att jag har tröttnat på allt, musiken, alla på internet, och speciellt Stockholm. Stockholm är överskattat, stort och omöjligt. Jag skulle hellre vilja bo i Ingenstans. Det är underskattat, vackert och möjligheter finns det miljontals av. Nu ska jag iallafall vara snäll nog att jobba matte, för vi har prov imorgon. Sedan ska jag gå och lägga mig supertidigt. SUPERDUPER TIDIGT. Och så ska jag lyssna på min ipod med mina koss hörlurar. det-är-livet.
"I want to catch your dreams".

TJALLA.
Jag lät min syster skriva ner allting jag skulle ha skrivet men det stod ungefär såhär: HEHEHEHEHEH, MIN SYSTER ÄR BÄST<3<3<3<3. Så jag fick skriva själv.
Jag lyckades knäcka Andreas lösenord på spotify, SÅ SPOTIFY, DET ÄR DU OCH JAG MOT VÄRLDEN IGEN. När jag kom hem idag ifrån en väldigt lång skoldag låg ett par röda koss hörlurar på bordet. JAG. BLEV. GLAD. Så jag kramade pappa och skuttade runt. För att fira det på bästa möjliga sätt tog jag min gamla ipod och laddade över tvåhundra låtar på det. HELT NYA. VACKERT. Nu är det mer Kent där, mer Melody club och inte enda spår av min syster fjortis musik. Så nu sitter jag och lyssnar på Colours - Melody club. Jag har dessutom pluggat en hel del matte, förstått matte, tänkt matte, skrivit matte, sjungit matte och duschat. Så nu måste jag tupera håret, borsta ut det, platta håret, kamma det. JOBBIGT. Bara för att jag dumt nog tog balsam. Nu kommer det vara helt platt och jobbigt. ÖÖÖÖÖÖÖÖÖH. Annars känns allting bra bra bra. BRA. BRA. BRA. BRA. BRA. BRA. Nu ska jag återgå till mitt gitarrspelande, död åt matte och hela mitt hår. OBOY ÄR GREJEN.
"I want to be like you, Oh, baby, just like you."

TJALLA.
Jag är arg, arg, ARG. Jag vet, dataförbud. Men Radiokiller har bytt lösenord på min spotify så nu kan jag inte logga in, JÄVLA PULVER. Han sa igår att han skulle logga in och ta emot en playlist på min spotify för att kolla på den och SNÄLL SOM JAG ÄR så lät jag honom. Men sen skulle Ameli in och radera en playlist jag hade av henne, och det gick inte? PULVER. Så jag loggade in på msn och frågade ut honom. Javisst hade han tagit den. JAG VILL SLÅ DIG, HÅRT HÅRT HÅRT. Förövrigt överlever jag. Igår gjorde jag allt jag har velat ha tid över till, och det tog ändå bara upp lite av min nya tid. Så jag läste ut Jag ser mig själv ur en stulen spegel och började halvgråta över hur vackert den slutade. Precis så borde mitt liv sluta också, jag borde få det så. Borde. Vill. Hoppas. Men jag bor inte i bagarmossen, jag jobbar inte heller på seven-eleven och jag går inte heller på musik gymnastium. Däremot är det dit jag vill. Och därför sitter jag och övar på F på gitarren. Snart ska alla ackord sitta och då, då kommer jag in. Men jag har aldrig tid. Nu kommer alla prov. Matte, idrott, SO, NO. Alla på en och samma vecka. Så jag sitter med kent i hörlurarna, pluggar, spelar på gitarren och känner mig allmänt ensam.

"För varje sekund jag är utan mig själv, krymper jag. Eller är det jorden som växer?"

TJALLA.
Idag har varit lite av den skönaste sköndagen någonsin. Jag vaknade upp och skuttade upp ur sängen tills mamma kom och började bråka med mig. Jag satt för det mesta och iggade henne. "Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte." tills hon började skrika. Då reste jag mig upp, tog ett djupt andetag och svarade på hennes skrik med onödiga ord. Pappa kom hem och blev genast på mammas sida. "JAG GÅR HÄRIFRÅN, VILL DU ENS ATT JAG SKA KOMMA TILLBAKA?" "NEJ, STANNA DÄR UTE. ANNARS SKICKAR JAG DIG TILL ETT PSYKE, DÄR DU HÖR HEMMA". Så jag samlade ihop saker jag behöver, tog tag i min skor och smällde igen dörren efter mig. Som tur var hade jag laddat båda mina ipods och började och lyssna medans jag traskade igenom mörkret. Det var som att jag skar igenom mörkret med mina vita kläder. Allting vitt. Jag traskade igenom stockholm tills jag mötte Lisa och började gråta. Jag behövde inte ens förklara, istället tog hon mig till buss tre och lät mig följa med henne hem. Där gav hon mig o'boy och frågade om jag ville ringa mina föräldrar. Jag satte mig istället vid datorn och hoppades tyst att Brother skulle vara inne, eller åtminstonde Kennedy. Men istället bad jag Mr ringa vivi och be henne ringa Brother. Sedan skulle hon gå, så vi sällskapades hem till mig. "Gå upp och bli sams med dina föräldrar igen nu, Columbus" sa hon innan vi sade hejdå. Jag backade några steg och lyfte blicken upp till köksfönstret. Det såg inte inbjudande ut. Så istället för att gå upp, traskade jag iväg till parken och satt där. Nu när sommaren lämnat oss är det lika öde där som alla kalla gator som leder till Ingenstans. Pappa ringde en hel massa gånger och så ringde Brother och jag berättade hur det var. Hon var så långt ifrån mig, inte bara fysiskt, utan ocksås i tankarna. Hon är aldrig där längre, aldrig vill hon lyssna eller berätta. Så jag begav mig hem, kramade pappa och lovade att aldrig mer försvinna. "Du är för viktig för mig, Columbus." sa han om och om igen. Sedan ringde Kennedy och jag gick ut igen, fick förklara allting en gång till och så pratade vi på. Vad vore jag utan dina andetag, Kennedy? Och nu sitter jag här, och hoppas att tolv dagar bara kan flyga fram. Och imorgon ger jag mig själv ett riktigt dataförbud i tre hela dagar. Den här gången ska jag klara det, bannemig.

"Jag vet inte vad det är du gör med mig, men någonting är det. Någonting som får mig att vilja samla ihop alla mina saker och flytta till landet där tiden står till, där man aldrig åldras."

Det har blivit så mycket tänkande, kent och redigerande idag att jag nästan glömde bort verkligheten. Jag känner mig nästan psykiskt sjuk när jag vaknade upp och tror att jag fortfarande drömmer. Jag gör saker jag ångrar. Jag skadar och förstör mig själv för att egentligen drömmer jag ju. Jag kommer snart vakna upp utan dom tunga tankarna, jag kommer snart få en andra chans och inte göra om alla dumma beslut jag tagit. Jag ser mig själv igenom en stulen spegel. En spegelbild jag inte känner igen, för flickan i spegeln är inte jag.
Vem står i min spegel nu?

En dröm för dig, en dröm för oss som längtar efter någon som håller om oss hårt.
En lögn för mig, en lögn för oss som väntar på svaret som ni aldrig kommer få.
Tror du att kärlek är som sånger vi hör?

TJALLA.
Idag vaknade jag och hoppade upp ur sängen. ÄNTLIGEN TORSDAG kändes det. Så ringde jag Brother och började sjunga grattis på födelsedagen låten. Så skuttade jag runt och sjöng och sminkade mig. Det var en härlig morgon. Sedan traskade jag iväg med mina grå/vita converse oknutna och mötte Brother och Lisa och vi blev liftade till skolan med en bil. HAHAHHAA. När vi kom in i musiksalen satt det en ny tjej där med brunt hår och en rosa tröja och pratade med CHRISTÄÄÄÄÄÄL. ChristÄÄÄÄÄls kompis tänkte jag bara och satte med på en brun stol. Sedan sjöng vi för Brother och så kom vita och började prata med Lisa. Så berättade Lisa nyheterna för mig. EN NY FLICKA I KLASSEN. Så traskade vi iväg, alla på olika håll och jag bar förstärkaren till basen åt Brother. "Kanske vi borde hälsa, Columbus?" Frågade Lisa. "På rasten" svarade jag. Så blev det rast och den nya flickan stod vid dom blåa skåpen. "JAHA, JAG HETER COLUMBUS OCH DET HÄR ÄR LISA" sa jag högt och flickan stirrade på våra händer. "Hej" svarade hon och vände sig sedan om. Både jag och Lisa tittade på varandra. Sedan berättade Brother för mig att flickan hette Sheela. Hon blev till Marias skugga, vart än Maria gick följde lilla Sheela efter. Hon skrattade ocksås, högt och precis allting. På engelskan följde vi Andreas till läkaren för hon kunde inte gå själv. Hon trodde att hon hade brytit ett revben och kunde knappt gå själv. Grät gjorde hon ocksås, när hon hostade. Det var någon muskel i revbenen som det hade hänt någonting med sa läkaren till henne och gav henne hostmedicin och en mIcket stark smärtstillande. Så fick hon åka hem och jag och Lisa traskade tillbaka till skolan i det fina vädret. Vi diskuterade Sheela. När vi kom fram hade vi svenska och tralala, och tittade på film där. ZOZO. Jag blev lite ledsen av den, fin men ändå så hemsk. Sedan lunch och så knöt Hugo ihop mina fötter så jag hade svårigheter att gå. "PULVER" sa jag tusen gånger och Hugo skrattade så han grät när jag skulle jaga honom. JÄVLA PULVER. Sedan slöjd där Sheela självklart skulle välja träslöjd. Hon satt och stirrade på mig när jag ritade och jag försökte att undvika att titta tillbaka. Jag hatar när folk stirrar. HATAR. Istället bytte jag låt på ipoden och målade allting vitt. Sedan fick Sheela uppdraget att måla någonting åt LEEEEENA TRÄ i blodrött och hon skvätte hennes röda färg över allting som var vitt. Hon bara log. Jag flyttade allting vitt till ena sidan av bordet. Tur för det vita att bordet är GIGANTISKT. Nu stod hon så långt bort att jag inte skulle höra vad hon sa om hon så skrek. Jag tittade upp och hon stirrade. Jag kunde riktigt känna hennes tankar. Hemska tankar. Planer. Men hennes ögon var annorlunda. Dom såg förvirrade ut, som att hon hade kommit fel, åkt med fel tåg och kommit någonstans där hon inte hörde hemma. Hon hör inte hemma här och hon visste det innerst inne. Inte i skolan av svek, där ingen kan hålla löften utan istället överlever på att såra alla andra mer. Jag tyckte nästan synd om henne, så bortkommen hon såg ut. Sedan slog jag ner blicken och forsatte måla. Sedan hade vi SO prov och OLLÄ SO sa att det såg bra ut. KITCHING. Jag gick hem efter det, traskade hand i hand med Lisa som berättade om någonting hon såg på tv igår. Men i smyg hade jag på Kent. När jag kom hem la jag mig ner, öppnade en ny bok och läste några sidor. Sedan somnade jag och drömde hårt. Hur man nu kan drömma hårt. Sedan ringde jag Kennedy och pratade på. Det är nästan magiskt att prata med henne. Speciellt när jag inte har pratat med henne på länge och jag har en massa att berätta. Och som Radiokiller brukade säga:
Du är som magi och tragedi.

TJALLA.
Idag var dagen man vill ha när man är förkyld, trött och sönderslagen. Jag vaknade, orkade inte med livet och somnade om. Pappa lät mig stanna hemma idag, eftersom jag har suttit och gråtit i en hel dag nu. Lisa höll mig sällskap igår. Jag satt på lektionerna och lyssnade på Scream och tyckte att allting var onödigt. Sedan gick jag hem och grät och Lisa stannade med mig tills klockan nio och hon var tvungen att åka hem. Då tog pappa över och satt och såg sorgsen ut. Och ändå kan jag inte förklara. För hur förklarar man någonting som inte finns? Att jag gråter för saker som inte finns? Att jag gråter över kärlek som inte finns, små syskon jag aldrig fick och fritid jag inte har? Men jag bestämde mig ändå att ta extra träningen som började halv tio och slutade elva. Sedan kom jag hem och sov. När jag sedan vaknade för andra gången den dagen klockan nio ringde Lisa och sa att hon var sjuk. Istället för att ligga hem och vara jobbig bestämde vi träff och jag duschade, sminkade mig och åt cornflakes. Sedan tog jag min gröna väska och tog på mig massa kläder och mötte upp Lisa. När vi vandrade mot hagaparken mötte vi Broder som förövrigt fyller år imorgon och tog sällskap igenom den vackra höstdagen. Vi hade lövkrig, kastade löv, skrek och skrattade. Sedan kom vi in till "SKRIVA PÅ TRÄD"-skogen och vi började rista in saker i träden. Det såg ut som guld mot den gråa stammen och jag skrev in "MR" med ett hjärta runt, eftersom MR ANONYM blev för stort. Sedan gick broder och jag och Lisa stannade kvar ett tag, ritade och kastade löv på varandra och sedan gick vi och köpte kakor, grädde och marsmallows och gick hem och gjorde O'boy och åt kakor till det. NOM NOM NOM! Sedan gick hon hem och jag blev lämnad ensam, och det kändes ganska bra. Jag satt och glodde på tv tills jag tröttnade och började skriva på min svenska novell. Imorgon ska jag ta mig till skolan och lyssna på musik och försöka göra prov jag har missat. Och nu har jag även bestämt mig för att ge mig själv dataförbud i en hel vecka. Sedan går jag bara en dag och så är det höstlov. Uppskattat till tusen. Jag och Broder har beställt Kent biljetter och vi ska se dom i Gayvle eftersom dom i Stockholm var slut. FI. Och jag har även beställt två Broder daniel tröjor, en till mig och en till Broder som present. Sedan en kent t-shirt med vitt tryck och en Håkan Hellström tröja. Jag gick även in på peace&loves hemsida och önskade band till i år, HOPPAS ATT DET BLIR NÅGON AV DOM!!!! Annars får jag och Broder försöka hitta någon annan festival med något bra band. JOBBIGT! Annars åker jag till Siesta. FINA BAND HADE DOM I ÅR. Hoppas bara att jag har råd i år att åka dit.

"Jag ser tillbaks på mörka moln som heter ånger, sorg och skam. Dom kanske krossar mig en dag men tills dess var det jag som vann."

TJALLA.
Idag har varit fylld av tusentals av klisterlappar som skulle sättas på påsar och fnitter. Jag har känt mig så förvirrad varje natt. Så borttappad och fylld av tomhet. Och så har jag skrivit så himla många ord, gråtit så många tårar och önskat mig så mycket. Mest av allt har jag önskat att jag förstod vad mr anonym menade. Det har aldrig känt så nära en lösning som nu, aldrig någonsin. Och tusentals tankar går runt i huvudet på mig medans ps. i love you spelades i bakgrunden. Jag kände en sån smärta när jag hörde "You are my whole life, but i'm just a chapter in yours" för det är precis så jag känner mig. Delad. Jag känner mig så trött på att tänka, men det är det enda jag gör nu för tiden. Tänker och gråter. Och egentligen skulle jag kunna döda för att få reda på alla mina tankar, få svar på mina frågor och släppa taget. Men det är en tanke som ligger närmast mig nu, som jag helt enkelt inte kan släppa.
Älskar han mig?

Varför måste det göra så himla ont?

TJALLA.
Idag var inte som vilken fredag som helst. Jag tjuvade Lisas headset och lyssnade på This is the last time igenom hela matten och engelskan. När sen språket kom ville Andreas prata med mig. Hon tycker att jag har verkat arg på henne för hela saken med Nellieboy. För att hon fick Nellieboy att gråta och för att hon slänger saker på henne. Vad säger det om dig, Andreas? frågade jag henne. Hennes enda bortförklaring var att hon inte mådde så bra nu. Så jag satt och pratade ut i en och en halv timme medans alla vi fällde tårar och i slutet kramades alla och allting kändes så fredag. SÅ HIMLA FREDAG. Så jag och Lisa tog med oss Andreas till vårat hemliga matställe där vi satt och åt våra vanliga mackor och drack päron soda och skålade varje gång vi skulle dricka. MYCKET SKÅLANDE ÄR BRA FÖR MAAAAAGEN sa vi i kör och skrattade. Sedan begav vi oss tillbaka till skolan för att ha NO och bengt frågade mig massa frågor men jag var inte på humör. Jag var inne i min egna lilla värld och satt och ritade men jag kunde ändå alla svar. Jag ville hellre till stället jag ritade på pappret. Jag tog alla färger jag hade och ritade stora gröna ängar och blommor och solsken och allt sådant och Ameli satt och sneglade på mig hela tiden och sen sa hon: Ska du inte rita dig och vad han nu heter där i mitten? Och så gjorde jag det. När vi slutade la jag ner den i väskan och gömde den, precis som jag gör med mina andra förhoppningar. Förhoppningar är som resor till mars, dom slutar med en väldig krash. Sedan mötte jag pappa på OH, DEN PLAN och skulle kirra mitt alldeles egna kort med pengar i. Men bankmannen sa att mamma ocksås behövde fylla i ett papper för att ge pappa fulla ansvaret över kortet. PÅ MÅNDAG, COLUMBUS, FÅR DU DET. Sa pappa bara. Inte om mamma inte fyller i pappret, tänkte jag. Vilket hon säkert inte ens kommer göra. Imorgon ska jag ge henne pappret. För imorgon ska jag hem till henne med syster. För imorgon klockan sex ska jag knacka på mammas dörr. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Men jag bet ihop, följde pappa till en butik där han köpte en skjorta och jag blev förälskad i en tjejs nagellack. Tomatrött var det, och åh så vackert. Så när jag kom började jag måla naglarna vita och ritade svarta hjärtan på dom. Men jag blev inte nöjd. Jag ska måla randiga naglar imorgon. BESTÄMT. Sedan loggade "vad han nu heter" in och jag blev genast på humör för livet igen. Tills han blev ledsen och gick. INTE LEDSEN upprepade jag, utan att få svar. Och helt plötsligt blev jag ledsen och trött. Och nu måste jag umgås med min syster för att vi aldrig umgås längre. OCH SNART FLYTTAR HON. TILL SOLNA. LÅNGT. BORT. DUMT. Jag hoppas lite på gud att imorgon blir en bättre dag, för idag var ingen bra dag.
I'm always here. I've walked you home and headed for my own. Until' again I'm needed. Well, I am what you see, I am not what they say. But if I turn out to be, could you love me anyway?
Tjugoen långa dumma dagar kvar.

Hela skoldagen var tröttsam, långsam och tråkig. Sista lektionen kom Ameli fram till mig och stirrade mig i ögonen och sa: Columbus, du har tappat din energi. Var är mitt solsken? och jag tänkte exakt likadant. Vart är mitt solsken? Men jag är säker på att vi inte menade samma person. Men när jag kom hem väntade solskenet på mig där, på dataskärmen. Och genast kändes allting så himla lättare, gladare och finare. Sedan begav jag mig för att träffa Lisa för vi hade fått två gratis biljetter från Ericka till Bröllopsfotografen PREMIÄÄÄÄÄÄÄR. Vi blev mobbade på COOP för att vi inte kunde hantera maskinerna och allt sådant men sen på premiären i mörkret var filmen fin. Jag började till&med och gråta när en av dom dog, JAG SKA INTE AVSLÖJA VEM OM NI SEN KOMMER SE FILMEN. FIN FIN FIN FILM. Sen gick jag hem med Lisa och vi pratade i evigheter om saker och sen när jag gick hem och satte på mobilen kom ett sms från lisa. "TACK FÖR ATT DU FINNS" stod det och jag blev tårögd. Om någon hade sett mig skulle dom bara suckat. Men meningen slog till mig och det kändes bra. Tack för att du finns, världens bästa. Och så nu känns livet vackert och underbart. Mörkret utanför är äntligen välkommen in i min värld, för nu är den fylld med lycka.
Tjugotvå långa dagar kvar.

TJALLA.
Idag sjönk min lycka. Hela dagen blev inte alls som jag hade hoppats på och då är ändå onsdagar fina dagar. OSTDAGAR. Det hela började med en svenska lektion som var längre än till mars och när den var klar matade Lisa mig med SALT OCH VINÄGER CHIRRE men jag var inte på humör. Det var som att jag redan då visste att dagen skulle gå utåt. Men Lisa matade på tills jag mådde illa och gick till skåpen för att hämta blocket. När vi senare hade NO i två timmar var det bara jag som räckte upp handen. Vi pratade kameror och det är mitt område. Låg och hög ISO-känslighet. Fokuslägen. Objektiv. Tiden rann iväg medans vi ritade upp kameror. Vi fick till&med använda varsin kamera och försöka hitta olika inställningar och sedan försöka komma på hur det blev så. Sedan traskade vi alla ner till maten och hade krig med riset. HAHAHHAHAHA. KINES KRIG skrek Lisa och tårar rann ner för min ansikte. ÖNDERHÅLLNING. Sedan på lunchrasten gick vi än en gång upp till musiken och körde igenom BÅSTÅN tre gånger innan vi bytte om till gymnastiken. Vi körde en boll lek och alla kastade röda bollar på mig, men jag klarade mig. Jag tog till&med en LYYYYYYYYRA och alla apploderade. Sedan när vi alla skulle byta om igen så började Andrea och Emelie bråka. Andrea kastade vatten på henne och Emelie tryckte upp henne mot väggen. Alla skrek och hoppade emellan men Emelie slog ner alla som kom i närheten. Så Andrea sprang ut och lämnade Emelie där och hennes ilska gjorde hennes ögon nästan svarta. Jag stirrade på hela saken och tillslut var allting slut. Emelie stormade ut från omklädningsrummet med Emma precis bakom henne. När hon lämnat rummet började alla prata, man kunde riktigt höra chocken i deras röster. Jag mådde illa när jag gick därifrån och satte mig för att lyssna på Bengt och Sandra i en timme. Alla pratade om klassresan och hur vi ska samla ihop pengar medans jag satt och ritade små hjärtan i blocket. Jag kunde bara tänka på en sak. När jag äntligen kom hem blev jag besviken. Det är så dåligt att känslor aldrig kan hålla när man verkligen vill det. Jag vill bara ligga och läsa i boken och få ett fint slut. Och helst av allt, skulle jag vilja vara saknad.
Tjugotre dagar kvar.

TJALLA.
Igår var jag för lycklig för att skriva. Bara så lycklig man kan vara när man träffar någon man har saknat så länge eller när man för första gången får känna den söta smaken av kärlek. Vi hade bild igår och vi fick rita av dockor av trä utan ögon eller kroppsdelar. Bara dockor. Av trä. Fyra stycken på ett papper och sedan en på ett papper. Nästa gång ska vi få dockorna att se ut som människor. Och som vanligt började alla klaga. MEN MINA ARMAR BLEV SNEA. HUR KAN DITT ANSIKTE BLI SÅ PERFEKT OCH INTE MITT? MEN ÅÅÅÅÅÅHHHHHHH! Det var så svårt att rita när alla andra skakade på bordet så att dockan ändrade riktning lite i taget. INTE BRA. IDaG hade vi prov igen. SO PROV. Och sedan hade vi mattematik och svenska och lunch. PÅ LÖNCHEN satt vi vid ett GIGANSTISKT bord och alla åt potatisar med god_sås som Lisa kallade den. GOD, GOD, GOD SÅS. sa hon hela tiden. Vi traskade upp till musiksalen och övade på BÅSTÅN tills det ringde in igen. Nellieboy har äntligen lärt sig sina trummor och nu låter det riktigt vackert faktiskt. ÄNTLIGEN. Emma kom och ville prata med oss igen och den här gången tog hon med oss tillsammans. Vi höll varandra i händerna när vi gick in och satte oss. Emma berättade bara varför hon behövde prata med oss så ofta och varför vi gjorde det. FÖR ATT VI SKA KOMMA VARANDRA NÄRMARE. FÖR ATT NI SKA KLARA NIAN. FÖR ATT NI SKA MÅ BÄTTRE. Emma hade koll på vilka läxor vi hade, vilka prov vi borde börja öva på, vad vi borde göra klart och vad vi kunde vänta med att göra klart. Jag vet redan allt sådant. Vi fick iallafall sitta och försöka skriva våran hemkunskaps uppsats på datorn men jag skrev bara ett ord. TRÅKIGT. Sedan fick vi gå hem. Och nu börjar det bli kallt att gå hem. Jag hade tjockisztröja och halsduk och vantar på mig och ändå frös jag som om det vore vinter. DUMMA. Och Lisa skulle slöa sig idag, gå långsamt och titta på saker. KOM LISA, JAG FRYYYYYYYYYSER ropade jag men hon lyssnade inte. Hon missade hennes buss så jag fick sitta och vänta med henne i fem minuter innan den kom. Dom längsta fem minutrarna i mitt liv. Sedan traskade jag hem och nu är mitt uppdrag: GÖRA HEMKUNGSKAPS GREJEN. LÄSA UT BOKEN. RITA. LYSSNA PÅ KENTS NYA SINGEL, TCHÄRLEK.
tjugofyra dagar kvar.

Radiokiller säger (23:53):
för slutet fann vi aldrig, eftersom vi heller inte fann någon början.
Columbus säger (23:55):
vi visste båda vart det gick, vi väntade på slutet bara det att du puttade ner mig först innan du sedan hoppade ner med mig. Även om du svävar ner till jorden snabbare än mig så skadades jag mest. Du skadades av dina egna kniv medans jag dog av dina känslor. Och nu har vi fått slutet vi inte var värda, för känslor som inte finns kan inte heller skadas.

TJALLA.
Igår tog det för lång tid att åka hem till Kevin och vi satt i varandras knän på tunnelbanan i en halvtimme och alla skulle leka "sitta i knäet"-lekar. Det var roligt tills man åkte ner på golvet och fick ont i rumpan. När vi kom fram satte vi oss på en plasthäst och köpte massa en kronors tuggummi kulor och stoppade in dom alla i munnen. Vissa var hårda som sten och vissa var helt perfekta. Medans vi tuggade våra käkar trötta skrattade vi åt MOROTSHUFVUD och hennes pojkvän. HAHAHAHAHAHHAA. KOLLA, NU FÅR HENNES POJKVÄN MORÖTTER I MUNNEN. Mellan tårarna så kom GÄNGET som vi väntade på, Kevin, Hans kusin RÖVBIN, Hanno, Fritz och Ericka. Vi gick alla in i Ica maxi förutom RÖVBIN för han ville inte. Inne på Ica så sparkade jag och Lisa på saker för vi var arga och tog en gaffel av mjuk plats och lekte riddare på vita hästar och Hanno var vårat mål, våran drake. IHHHHHHHH sa hästen och så satte vi fart mot Hanno. Hanno hade sin dr.evil jacka på sig och han är två meter lång. Men ändå så såg han rädd ut när vi kom springades mot honom tills Kevin kom och tog våra svärd och la tillbaka dom. GLÄDJEDÖDARE skrek vi och gav våra riktigt arga blickar mot honom. Innan middagen fick vi spela guitar hero och vi delade på två gitarrer på tio personer. Jag fick göra knapparna gul, röd, blå och orange och nelli tog den gröna. Lisa tog tryck saken och Hanno tog grejen man håller på med när det kommer långa toner. Tillslut fick lisa nog och sa till hanno: YOU'RE FIRED.
Hanno svarade: YES, I KNOW. I'M ON FIIIIIIIRE!
Lisa: NO, YOU'RE FIRED, ASSHOLE.
HAHAHAHAHHAHAHAHAHAHHA. Vi retade honom hela kvällen tills det blev middag och vi satt alla tysta och åt. Sedan öppnade Kevin presenterna och han fick tre kondom paket och fem kort. Han blev helt röd i ansiktet och alla andra skrattade. Sen gick vi in på Kevins rum och så skulle vi leka S/K. Vi la ifrån oss alla tre paketen i en liten hög och snurrade flaskan. En hel massa frågor blev besvarade tills Kevin drog med Ericka för han skulle visa någonting. Och smarta som vi var, såg vi att ett kondom paket var borta. Hmmmmm sa vi alla. Hmmmm. Dom kom sedan tillbaka och då hade alla glömt bort om kondom paketet och så skulle vi gå till taxin. Vi kramades en lång stund allihoppla och så begav vi oss av hem. När vi kom hem till SANKT ERIKSPLAAAAAAAAN fick jag sitta och vänta med Lisa på bussen i en halvtimme. Vi drog fötterna på bänken och la armarna runt knäna. Sedan började vi prata om lite allt möjligt och precis när vi börjat prata om någonting intressant kom bussen och vi vinkade hejdå och kramades. Jag gick och la mig nästan direkt när jag kom hem igår. Och när jag vaknade imorse läste jag, räknade matte och lyssnade på musik. Dagen har varit precis som en sKöndag ska vara, precis som den alltid har varit.
Tjugosex dagar kvar.

TJALLA.
Jag och Lisa fick varsitt samtal från Ameli som ville att vi skulle komma hem till henne och kika på film. Så Lisa ringde mig och kom hem till mig och vi smetade på rött läppstift och traskade iväg hem till Ameli. När vi kom fram slog jag och Lisa på guitar hero och spelade tre låtar, alla satt och klappade händerna och sjöng med till Beat it och på What I've done körde vi även utan att titta på skärmen. Sedan greppade alla tag i en kudde och sprang till Amelis mammas säng där vi alla låg och skulle kika på V for Vendetta men den funkade inte så vi slog på (k)anal nio på hennes box och då kom föräldrarfritt upp. Så vi försökte se på den medans alla skrattade och hade dig. Tillslut blev det för mycket för både mig och Lisa så jag tog tag i en chipspåse och kastade den på Ericka och Oliver och då blev det tyst så vi fick se klart på filmen. Men vi hann aldrig det, utan vi traskade hem i mörkret helt själva. Så jag följde lisa till bussen och vinkade till henne tills bussen åkt iväg. När jag kom hem ringde jag Broder och pratade länge länge om allt möjligt. När vi la på kände jag mig så himla ensam, ingen hemma och helt mörkt. Så jag satte på datorn och tände vardagsrummets lampa och satte på SK8 som jag och Ameli alltid brukade dansa runt till. HAHAHAHAHA. Det var nästan för roligt att dansa runt till dom och sedan sjunga högt ut till dom. Sedan satte jag mig ner och ritade med alla mina färgglada färger och helt plötsligt kände jag mig inte så ensam. Jag ritade blommor och hjärtan i alla möjliga färger och sjöng tyst med till den skrikande låten. DU BETYDER SÅ HIMLA MYCKET FÖR MIG. DU VET ATT JAG, JAG ÄLSKAR DIG. Sen tog låten slut och det blev tyst. Så jag skuttade runt i lägenheten och låste dörren, släckte alla lampor och la mig ner i sängen och läste fem kapitel i bläckhjärta. När jag sedan släckte lampan kände jag mig så tankefylld. Jag kunde helt enkelt inte blunda och vad gör man när man behöver tänka? Jo, duschar. Så jag gick och duschade och gick till datorn igen och satt där ett tag. Sedan gick jag och la mig igen och den här gången log jag. För paramore hade satt sig på hjärnan.
Maybe i know, somewhere deep in my soul, that love never lasts. And we've got to find other ways to make it alone, or keep a straight face.
Tjugosju dagar kvar.

TJALLA.
Jag vaknade upp av att mamma skrek: COLUMBUS, NU GÅR DU UPP. Så jag gick upp och åt flingor med mjölk, det var inte som det brukar vara. Dom blev mjuka och degiga så jag drack bara mjölken och drog på mig conversen och traskade vidare. Som vanligt mötte jag Lisa och Broder och vi pratade om gårdagen och Lisa pratade på om deras franska prov och jag gick mest och drömde mig bort. Jag fick till en extra matte och mötte en kille som skulle vara min mentor för dagen eftersom Emma hade fullt upp. Någonting på H hette han. Nelli följde även med men han lät bara mig prata. Vi sätter den smarta i fokus sa han och skrattade. Medans jag och nelli kämpade oss igenom tal trettiotre så började han nynna på Mannen i den vita hatten. Jag frös till. Aldrig aldrig aldrig aldrig någonsin har jag hört någon kille sjunga Mannen i den vita hatten, inte heller kent för den delen och dessutom sjöng han tyst och vackert. Och när vi var klara så sa han LYCKA TILL MED MATTESTUDIERNA TJEJER och innan han stängde dörren sa han även SPECIELLT DU COLUMBUS. Det var en fin mattelektion. En mycket mycket mycket fin mattelektion. Sedan hade vi håltimme och jag och Lisa och Broder traskade runt överallt och målade våra läppar röda och våra ögon svarta. Och så gick vi tillbaka och hela NO lektionen fick jag rita genetik grejer och Bengt berömde mig och sa åt mig att rita mer saker, så jag ritade. Tills det ringde ut och jag samlade ihop alla saker och folk tog med mig till PRISEXTRA. Där satt vi med tre STOOOOOOOORA glasspaket och en STOOOOOOOOR flaska sockerdricka och skrattade och hickade. Solen sken fast det var så kallt att jag fick låna Daniels tjockisztröja. Jag satt med ena hörluren som spelade kent för mig och andra örat viskade folk saker i mitt öra. Och så tog glasspaketen slut och drickan hälldes ut så skiljdes vi åt. TREVLIG HELG COLUMBUS skrek alla efter mig och jag vinkade glatt. För en gångsskull kändes Stockholm hemtrevlig, efter femton långa år. Sedan traskade jag hem hela långa vägen hem och jag gick i skuggan och hackade tänder. När jag kom hem orkade jag inte med Nellis eviga tjatande om att jag skulle komma ikväll så jag satte som upptagen och skrev DUMMA PULVER som namn. Men det nappade ingen på, alla skulle prata på. DUMMA PULVER! Och nu känns det genast som att jag lyssnar på för mycket kent, icke bra. Vänta bara, snart tröttnar jag igen.
tjugoåtta dagar kvar.

TJALLA.
Imorse flög fram och så stog jag där, precis vid mål med ameli brevid mig. Och jag måste säga att det kändes awesome. Jag fick lyckorus igenom en och en halvtimme av origentering och sprang, sjöng, skuttade, nynnade och tryckte i bokstäver i pappret. Bokstäverna bildade Rödabergsskolan. HAHAHAHAH. Det haglade, regnade och var solsken och tillslut gick jag och ameli tillbaka när vi hade tagit alla bokstäver och hjälpte halva klassen på väg. VART LIGGER NUMMER FEMTON COLUMBUS skrek dom och jag pekade glatt och svarade BAKOM STENEN. Det var så fint att tävla tillbaka och ameli skrek DET ÄR FUSK, DU ÄR SNABBARE ÄN MIG. Vi var näst snabbast i våran klass och var en klara en halvtimme innan alla andra. Så vi satt och drack vatten tills dom låste upp och vi fick traska hem. När vi var framme i SKANSTÖÖÖÖÖÖÖLL så kom vi på att vi var tvungna att vänta på Lisa så vi satte oss ner på marken och ameli gav mig ett rutit papper som jag fick rita och skriva ner saker jag kände. Det var så roligt och vi satte på Amelis ipod och på med alla barnlåtar vi kunde och satt och skrattade åt alla roliga saker vi kunde rita. Vi skrev ner texter och ritade saker till dom tills lisa kom, sist. Så lisa satte sig ner brevid oss och Ameli gick så vi bytte ipod till lisas och hon satte på I got a feeling och vi traskade vidare tills vi tillslut förstod att vi hade gått för långt åt FEL HÅLL. Vi var mitt ute i ingenstans och det började bli kallt i våra blöta kläder. Vi klättrade upp på något vi döpte till "STOOOOOOORA BERGET" och skrek ut JÄVLA STOCKHOLM. JÄVLA REGN. JÄVLA SKOG. JÄVLA KÄRLEK. JÄVLA SAKNAD. JÄVLA BORTTAPPNING. JÄVLA TÅRAR. tills vi tröttnade och satte oss ner. Tillslut började vi gå och frågade efter vägen tretusen gånger tills vi hittade hem till mig. Där tog vi farväl och hon gick hem till sig.
Trettio dagar kvar.