You'll ask for me.
TJALLA.
Idag var inte som vilken fredag som helst. Jag tjuvade Lisas headset och lyssnade på This is the last time igenom hela matten och engelskan. När sen språket kom ville Andreas prata med mig. Hon tycker att jag har verkat arg på henne för hela saken med Nellieboy. För att hon fick Nellieboy att gråta och för att hon slänger saker på henne. Vad säger det om dig, Andreas? frågade jag henne. Hennes enda bortförklaring var att hon inte mådde så bra nu. Så jag satt och pratade ut i en och en halv timme medans alla vi fällde tårar och i slutet kramades alla och allting kändes så fredag. SÅ HIMLA FREDAG. Så jag och Lisa tog med oss Andreas till vårat hemliga matställe där vi satt och åt våra vanliga mackor och drack päron soda och skålade varje gång vi skulle dricka. MYCKET SKÅLANDE ÄR BRA FÖR MAAAAAGEN sa vi i kör och skrattade. Sedan begav vi oss tillbaka till skolan för att ha NO och bengt frågade mig massa frågor men jag var inte på humör. Jag var inne i min egna lilla värld och satt och ritade men jag kunde ändå alla svar. Jag ville hellre till stället jag ritade på pappret. Jag tog alla färger jag hade och ritade stora gröna ängar och blommor och solsken och allt sådant och Ameli satt och sneglade på mig hela tiden och sen sa hon: Ska du inte rita dig och vad han nu heter där i mitten? Och så gjorde jag det. När vi slutade la jag ner den i väskan och gömde den, precis som jag gör med mina andra förhoppningar. Förhoppningar är som resor till mars, dom slutar med en väldig krash. Sedan mötte jag pappa på OH, DEN PLAN och skulle kirra mitt alldeles egna kort med pengar i. Men bankmannen sa att mamma ocksås behövde fylla i ett papper för att ge pappa fulla ansvaret över kortet. PÅ MÅNDAG, COLUMBUS, FÅR DU DET. Sa pappa bara. Inte om mamma inte fyller i pappret, tänkte jag. Vilket hon säkert inte ens kommer göra. Imorgon ska jag ge henne pappret. För imorgon ska jag hem till henne med syster. För imorgon klockan sex ska jag knacka på mammas dörr. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Men jag bet ihop, följde pappa till en butik där han köpte en skjorta och jag blev förälskad i en tjejs nagellack. Tomatrött var det, och åh så vackert. Så när jag kom började jag måla naglarna vita och ritade svarta hjärtan på dom. Men jag blev inte nöjd. Jag ska måla randiga naglar imorgon. BESTÄMT. Sedan loggade "vad han nu heter" in och jag blev genast på humör för livet igen. Tills han blev ledsen och gick. INTE LEDSEN upprepade jag, utan att få svar. Och helt plötsligt blev jag ledsen och trött. Och nu måste jag umgås med min syster för att vi aldrig umgås längre. OCH SNART FLYTTAR HON. TILL SOLNA. LÅNGT. BORT. DUMT. Jag hoppas lite på gud att imorgon blir en bättre dag, för idag var ingen bra dag.
I'm always here. I've walked you home and headed for my own. Until' again I'm needed. Well, I am what you see, I am not what they say. But if I turn out to be, could you love me anyway?
Tjugoen långa dumma dagar kvar.
Idag var inte som vilken fredag som helst. Jag tjuvade Lisas headset och lyssnade på This is the last time igenom hela matten och engelskan. När sen språket kom ville Andreas prata med mig. Hon tycker att jag har verkat arg på henne för hela saken med Nellieboy. För att hon fick Nellieboy att gråta och för att hon slänger saker på henne. Vad säger det om dig, Andreas? frågade jag henne. Hennes enda bortförklaring var att hon inte mådde så bra nu. Så jag satt och pratade ut i en och en halv timme medans alla vi fällde tårar och i slutet kramades alla och allting kändes så fredag. SÅ HIMLA FREDAG. Så jag och Lisa tog med oss Andreas till vårat hemliga matställe där vi satt och åt våra vanliga mackor och drack päron soda och skålade varje gång vi skulle dricka. MYCKET SKÅLANDE ÄR BRA FÖR MAAAAAGEN sa vi i kör och skrattade. Sedan begav vi oss tillbaka till skolan för att ha NO och bengt frågade mig massa frågor men jag var inte på humör. Jag var inne i min egna lilla värld och satt och ritade men jag kunde ändå alla svar. Jag ville hellre till stället jag ritade på pappret. Jag tog alla färger jag hade och ritade stora gröna ängar och blommor och solsken och allt sådant och Ameli satt och sneglade på mig hela tiden och sen sa hon: Ska du inte rita dig och vad han nu heter där i mitten? Och så gjorde jag det. När vi slutade la jag ner den i väskan och gömde den, precis som jag gör med mina andra förhoppningar. Förhoppningar är som resor till mars, dom slutar med en väldig krash. Sedan mötte jag pappa på OH, DEN PLAN och skulle kirra mitt alldeles egna kort med pengar i. Men bankmannen sa att mamma ocksås behövde fylla i ett papper för att ge pappa fulla ansvaret över kortet. PÅ MÅNDAG, COLUMBUS, FÅR DU DET. Sa pappa bara. Inte om mamma inte fyller i pappret, tänkte jag. Vilket hon säkert inte ens kommer göra. Imorgon ska jag ge henne pappret. För imorgon ska jag hem till henne med syster. För imorgon klockan sex ska jag knacka på mammas dörr. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Men jag bet ihop, följde pappa till en butik där han köpte en skjorta och jag blev förälskad i en tjejs nagellack. Tomatrött var det, och åh så vackert. Så när jag kom började jag måla naglarna vita och ritade svarta hjärtan på dom. Men jag blev inte nöjd. Jag ska måla randiga naglar imorgon. BESTÄMT. Sedan loggade "vad han nu heter" in och jag blev genast på humör för livet igen. Tills han blev ledsen och gick. INTE LEDSEN upprepade jag, utan att få svar. Och helt plötsligt blev jag ledsen och trött. Och nu måste jag umgås med min syster för att vi aldrig umgås längre. OCH SNART FLYTTAR HON. TILL SOLNA. LÅNGT. BORT. DUMT. Jag hoppas lite på gud att imorgon blir en bättre dag, för idag var ingen bra dag.
I'm always here. I've walked you home and headed for my own. Until' again I'm needed. Well, I am what you see, I am not what they say. But if I turn out to be, could you love me anyway?
Tjugoen långa dumma dagar kvar.
Kommentarer
Trackback
