En kall oktober.
TJALLA.
Idag har varit lite av den skönaste sköndagen någonsin. Jag vaknade upp och skuttade upp ur sängen tills mamma kom och började bråka med mig. Jag satt för det mesta och iggade henne. "Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte." tills hon började skrika. Då reste jag mig upp, tog ett djupt andetag och svarade på hennes skrik med onödiga ord. Pappa kom hem och blev genast på mammas sida. "JAG GÅR HÄRIFRÅN, VILL DU ENS ATT JAG SKA KOMMA TILLBAKA?" "NEJ, STANNA DÄR UTE. ANNARS SKICKAR JAG DIG TILL ETT PSYKE, DÄR DU HÖR HEMMA". Så jag samlade ihop saker jag behöver, tog tag i min skor och smällde igen dörren efter mig. Som tur var hade jag laddat båda mina ipods och började och lyssna medans jag traskade igenom mörkret. Det var som att jag skar igenom mörkret med mina vita kläder. Allting vitt. Jag traskade igenom stockholm tills jag mötte Lisa och började gråta. Jag behövde inte ens förklara, istället tog hon mig till buss tre och lät mig följa med henne hem. Där gav hon mig o'boy och frågade om jag ville ringa mina föräldrar. Jag satte mig istället vid datorn och hoppades tyst att Brother skulle vara inne, eller åtminstonde Kennedy. Men istället bad jag Mr ringa vivi och be henne ringa Brother. Sedan skulle hon gå, så vi sällskapades hem till mig. "Gå upp och bli sams med dina föräldrar igen nu, Columbus" sa hon innan vi sade hejdå. Jag backade några steg och lyfte blicken upp till köksfönstret. Det såg inte inbjudande ut. Så istället för att gå upp, traskade jag iväg till parken och satt där. Nu när sommaren lämnat oss är det lika öde där som alla kalla gator som leder till Ingenstans. Pappa ringde en hel massa gånger och så ringde Brother och jag berättade hur det var. Hon var så långt ifrån mig, inte bara fysiskt, utan ocksås i tankarna. Hon är aldrig där längre, aldrig vill hon lyssna eller berätta. Så jag begav mig hem, kramade pappa och lovade att aldrig mer försvinna. "Du är för viktig för mig, Columbus." sa han om och om igen. Sedan ringde Kennedy och jag gick ut igen, fick förklara allting en gång till och så pratade vi på. Vad vore jag utan dina andetag, Kennedy? Och nu sitter jag här, och hoppas att tolv dagar bara kan flyga fram. Och imorgon ger jag mig själv ett riktigt dataförbud i tre hela dagar. Den här gången ska jag klara det, bannemig.
"Jag vet inte vad det är du gör med mig, men någonting är det. Någonting som får mig att vilja samla ihop alla mina saker och flytta till landet där tiden står till, där man aldrig åldras."
Idag har varit lite av den skönaste sköndagen någonsin. Jag vaknade upp och skuttade upp ur sängen tills mamma kom och började bråka med mig. Jag satt för det mesta och iggade henne. "Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte." tills hon började skrika. Då reste jag mig upp, tog ett djupt andetag och svarade på hennes skrik med onödiga ord. Pappa kom hem och blev genast på mammas sida. "JAG GÅR HÄRIFRÅN, VILL DU ENS ATT JAG SKA KOMMA TILLBAKA?" "NEJ, STANNA DÄR UTE. ANNARS SKICKAR JAG DIG TILL ETT PSYKE, DÄR DU HÖR HEMMA". Så jag samlade ihop saker jag behöver, tog tag i min skor och smällde igen dörren efter mig. Som tur var hade jag laddat båda mina ipods och började och lyssna medans jag traskade igenom mörkret. Det var som att jag skar igenom mörkret med mina vita kläder. Allting vitt. Jag traskade igenom stockholm tills jag mötte Lisa och började gråta. Jag behövde inte ens förklara, istället tog hon mig till buss tre och lät mig följa med henne hem. Där gav hon mig o'boy och frågade om jag ville ringa mina föräldrar. Jag satte mig istället vid datorn och hoppades tyst att Brother skulle vara inne, eller åtminstonde Kennedy. Men istället bad jag Mr ringa vivi och be henne ringa Brother. Sedan skulle hon gå, så vi sällskapades hem till mig. "Gå upp och bli sams med dina föräldrar igen nu, Columbus" sa hon innan vi sade hejdå. Jag backade några steg och lyfte blicken upp till köksfönstret. Det såg inte inbjudande ut. Så istället för att gå upp, traskade jag iväg till parken och satt där. Nu när sommaren lämnat oss är det lika öde där som alla kalla gator som leder till Ingenstans. Pappa ringde en hel massa gånger och så ringde Brother och jag berättade hur det var. Hon var så långt ifrån mig, inte bara fysiskt, utan ocksås i tankarna. Hon är aldrig där längre, aldrig vill hon lyssna eller berätta. Så jag begav mig hem, kramade pappa och lovade att aldrig mer försvinna. "Du är för viktig för mig, Columbus." sa han om och om igen. Sedan ringde Kennedy och jag gick ut igen, fick förklara allting en gång till och så pratade vi på. Vad vore jag utan dina andetag, Kennedy? Och nu sitter jag här, och hoppas att tolv dagar bara kan flyga fram. Och imorgon ger jag mig själv ett riktigt dataförbud i tre hela dagar. Den här gången ska jag klara det, bannemig.
"Jag vet inte vad det är du gör med mig, men någonting är det. Någonting som får mig att vilja samla ihop alla mina saker och flytta till landet där tiden står till, där man aldrig åldras."
Kommentarer
Trackback
