tralala.
JAG HAR RYCK OCH SITTER OCH LYSSNAR PÅ ALLA "JAG HATAR KÄRLEK" LÅTAR JAG KAN HITTA.
All musik jag lyssnade på förut var så, så jag är tillbaka i gamla banor. Gamla Columbus, unga Columbus. Mesta dels för Sandras skull, för att hon är ledsen och då blir jag ledsen. Hon har samma problem som mig, säger samma saker och mår dåligt av samma ord. Jag får ont i öronen av för arg musik så jag lyssnar på My chemical romance och sjunger lite med. Jag ska förövrigt fixa mina converse idag, köpa kläder, umgås med Brother och använda mitt nya TIGERKORT för första gången. Ä-N-T-L-I-G-E-N. Jag fick en snäll kod på kortet ocksås, så jag orkar inte byta. JAG VET INTE ENS VILKEN KOD JAG SKULLE BYTA TILL, SÅ DEN BLIR FINFIN. Koden jag kommer ha resten av mitt liv. Resten av andetagen jag tar. Det känns långt. Långt, långt, långt. Så många andetag. Jag måste förövrigt ta mer kort med kameran, men jag har ingen ork. Jag har ingen fantasi. Hösten är vacker, men jag vågar inte gå ut själv. Själv är jag försvarslös. Men när jag går med Brother försvarar hon mig mot alla dumma. Hon känns trygg och snäll, precis som för fem år sedan. Åh, lång tid. Femton år känns så långt, nästan som att det snart är dags att dö ut. Men jag har så lång tid kvar. Och en hel massa problem kvar att möta, en hel massa nya människor att träffa och förhoppningsvis en helt ny värld att möta. För jag gillar inte den här världen, den ytliga världen. Jag hör inte hemma här.
Nej tack.
All musik jag lyssnade på förut var så, så jag är tillbaka i gamla banor. Gamla Columbus, unga Columbus. Mesta dels för Sandras skull, för att hon är ledsen och då blir jag ledsen. Hon har samma problem som mig, säger samma saker och mår dåligt av samma ord. Jag får ont i öronen av för arg musik så jag lyssnar på My chemical romance och sjunger lite med. Jag ska förövrigt fixa mina converse idag, köpa kläder, umgås med Brother och använda mitt nya TIGERKORT för första gången. Ä-N-T-L-I-G-E-N. Jag fick en snäll kod på kortet ocksås, så jag orkar inte byta. JAG VET INTE ENS VILKEN KOD JAG SKULLE BYTA TILL, SÅ DEN BLIR FINFIN. Koden jag kommer ha resten av mitt liv. Resten av andetagen jag tar. Det känns långt. Långt, långt, långt. Så många andetag. Jag måste förövrigt ta mer kort med kameran, men jag har ingen ork. Jag har ingen fantasi. Hösten är vacker, men jag vågar inte gå ut själv. Själv är jag försvarslös. Men när jag går med Brother försvarar hon mig mot alla dumma. Hon känns trygg och snäll, precis som för fem år sedan. Åh, lång tid. Femton år känns så långt, nästan som att det snart är dags att dö ut. Men jag har så lång tid kvar. Och en hel massa problem kvar att möta, en hel massa nya människor att träffa och förhoppningsvis en helt ny värld att möta. För jag gillar inte den här världen, den ytliga världen. Jag hör inte hemma här.
Nej tack.
Kommentarer
Trackback
