Du blir min räddning.
TJALLA.
Jag vaknade upp av att mamma skrek: COLUMBUS, NU GÅR DU UPP. Så jag gick upp och åt flingor med mjölk, det var inte som det brukar vara. Dom blev mjuka och degiga så jag drack bara mjölken och drog på mig conversen och traskade vidare. Som vanligt mötte jag Lisa och Broder och vi pratade om gårdagen och Lisa pratade på om deras franska prov och jag gick mest och drömde mig bort. Jag fick till en extra matte och mötte en kille som skulle vara min mentor för dagen eftersom Emma hade fullt upp. Någonting på H hette han. Nelli följde även med men han lät bara mig prata. Vi sätter den smarta i fokus sa han och skrattade. Medans jag och nelli kämpade oss igenom tal trettiotre så började han nynna på Mannen i den vita hatten. Jag frös till. Aldrig aldrig aldrig aldrig någonsin har jag hört någon kille sjunga Mannen i den vita hatten, inte heller kent för den delen och dessutom sjöng han tyst och vackert. Och när vi var klara så sa han LYCKA TILL MED MATTESTUDIERNA TJEJER och innan han stängde dörren sa han även SPECIELLT DU COLUMBUS. Det var en fin mattelektion. En mycket mycket mycket fin mattelektion. Sedan hade vi håltimme och jag och Lisa och Broder traskade runt överallt och målade våra läppar röda och våra ögon svarta. Och så gick vi tillbaka och hela NO lektionen fick jag rita genetik grejer och Bengt berömde mig och sa åt mig att rita mer saker, så jag ritade. Tills det ringde ut och jag samlade ihop alla saker och folk tog med mig till PRISEXTRA. Där satt vi med tre STOOOOOOOORA glasspaket och en STOOOOOOOOR flaska sockerdricka och skrattade och hickade. Solen sken fast det var så kallt att jag fick låna Daniels tjockisztröja. Jag satt med ena hörluren som spelade kent för mig och andra örat viskade folk saker i mitt öra. Och så tog glasspaketen slut och drickan hälldes ut så skiljdes vi åt. TREVLIG HELG COLUMBUS skrek alla efter mig och jag vinkade glatt. För en gångsskull kändes Stockholm hemtrevlig, efter femton långa år. Sedan traskade jag hem hela långa vägen hem och jag gick i skuggan och hackade tänder. När jag kom hem orkade jag inte med Nellis eviga tjatande om att jag skulle komma ikväll så jag satte som upptagen och skrev DUMMA PULVER som namn. Men det nappade ingen på, alla skulle prata på. DUMMA PULVER! Och nu känns det genast som att jag lyssnar på för mycket kent, icke bra. Vänta bara, snart tröttnar jag igen.
tjugoåtta dagar kvar.
Jag vaknade upp av att mamma skrek: COLUMBUS, NU GÅR DU UPP. Så jag gick upp och åt flingor med mjölk, det var inte som det brukar vara. Dom blev mjuka och degiga så jag drack bara mjölken och drog på mig conversen och traskade vidare. Som vanligt mötte jag Lisa och Broder och vi pratade om gårdagen och Lisa pratade på om deras franska prov och jag gick mest och drömde mig bort. Jag fick till en extra matte och mötte en kille som skulle vara min mentor för dagen eftersom Emma hade fullt upp. Någonting på H hette han. Nelli följde även med men han lät bara mig prata. Vi sätter den smarta i fokus sa han och skrattade. Medans jag och nelli kämpade oss igenom tal trettiotre så började han nynna på Mannen i den vita hatten. Jag frös till. Aldrig aldrig aldrig aldrig någonsin har jag hört någon kille sjunga Mannen i den vita hatten, inte heller kent för den delen och dessutom sjöng han tyst och vackert. Och när vi var klara så sa han LYCKA TILL MED MATTESTUDIERNA TJEJER och innan han stängde dörren sa han även SPECIELLT DU COLUMBUS. Det var en fin mattelektion. En mycket mycket mycket fin mattelektion. Sedan hade vi håltimme och jag och Lisa och Broder traskade runt överallt och målade våra läppar röda och våra ögon svarta. Och så gick vi tillbaka och hela NO lektionen fick jag rita genetik grejer och Bengt berömde mig och sa åt mig att rita mer saker, så jag ritade. Tills det ringde ut och jag samlade ihop alla saker och folk tog med mig till PRISEXTRA. Där satt vi med tre STOOOOOOOORA glasspaket och en STOOOOOOOOR flaska sockerdricka och skrattade och hickade. Solen sken fast det var så kallt att jag fick låna Daniels tjockisztröja. Jag satt med ena hörluren som spelade kent för mig och andra örat viskade folk saker i mitt öra. Och så tog glasspaketen slut och drickan hälldes ut så skiljdes vi åt. TREVLIG HELG COLUMBUS skrek alla efter mig och jag vinkade glatt. För en gångsskull kändes Stockholm hemtrevlig, efter femton långa år. Sedan traskade jag hem hela långa vägen hem och jag gick i skuggan och hackade tänder. När jag kom hem orkade jag inte med Nellis eviga tjatande om att jag skulle komma ikväll så jag satte som upptagen och skrev DUMMA PULVER som namn. Men det nappade ingen på, alla skulle prata på. DUMMA PULVER! Och nu känns det genast som att jag lyssnar på för mycket kent, icke bra. Vänta bara, snart tröttnar jag igen.
tjugoåtta dagar kvar.
Kommentarer
Trackback
