Kines krig.
TJALLA.
Idag sjönk min lycka. Hela dagen blev inte alls som jag hade hoppats på och då är ändå onsdagar fina dagar. OSTDAGAR. Det hela började med en svenska lektion som var längre än till mars och när den var klar matade Lisa mig med SALT OCH VINÄGER CHIRRE men jag var inte på humör. Det var som att jag redan då visste att dagen skulle gå utåt. Men Lisa matade på tills jag mådde illa och gick till skåpen för att hämta blocket. När vi senare hade NO i två timmar var det bara jag som räckte upp handen. Vi pratade kameror och det är mitt område. Låg och hög ISO-känslighet. Fokuslägen. Objektiv. Tiden rann iväg medans vi ritade upp kameror. Vi fick till&med använda varsin kamera och försöka hitta olika inställningar och sedan försöka komma på hur det blev så. Sedan traskade vi alla ner till maten och hade krig med riset. HAHAHHAHAHA. KINES KRIG skrek Lisa och tårar rann ner för min ansikte. ÖNDERHÅLLNING. Sedan på lunchrasten gick vi än en gång upp till musiken och körde igenom BÅSTÅN tre gånger innan vi bytte om till gymnastiken. Vi körde en boll lek och alla kastade röda bollar på mig, men jag klarade mig. Jag tog till&med en LYYYYYYYYRA och alla apploderade. Sedan när vi alla skulle byta om igen så började Andrea och Emelie bråka. Andrea kastade vatten på henne och Emelie tryckte upp henne mot väggen. Alla skrek och hoppade emellan men Emelie slog ner alla som kom i närheten. Så Andrea sprang ut och lämnade Emelie där och hennes ilska gjorde hennes ögon nästan svarta. Jag stirrade på hela saken och tillslut var allting slut. Emelie stormade ut från omklädningsrummet med Emma precis bakom henne. När hon lämnat rummet började alla prata, man kunde riktigt höra chocken i deras röster. Jag mådde illa när jag gick därifrån och satte mig för att lyssna på Bengt och Sandra i en timme. Alla pratade om klassresan och hur vi ska samla ihop pengar medans jag satt och ritade små hjärtan i blocket. Jag kunde bara tänka på en sak. När jag äntligen kom hem blev jag besviken. Det är så dåligt att känslor aldrig kan hålla när man verkligen vill det. Jag vill bara ligga och läsa i boken och få ett fint slut. Och helst av allt, skulle jag vilja vara saknad.
Tjugotre dagar kvar.
Idag sjönk min lycka. Hela dagen blev inte alls som jag hade hoppats på och då är ändå onsdagar fina dagar. OSTDAGAR. Det hela började med en svenska lektion som var längre än till mars och när den var klar matade Lisa mig med SALT OCH VINÄGER CHIRRE men jag var inte på humör. Det var som att jag redan då visste att dagen skulle gå utåt. Men Lisa matade på tills jag mådde illa och gick till skåpen för att hämta blocket. När vi senare hade NO i två timmar var det bara jag som räckte upp handen. Vi pratade kameror och det är mitt område. Låg och hög ISO-känslighet. Fokuslägen. Objektiv. Tiden rann iväg medans vi ritade upp kameror. Vi fick till&med använda varsin kamera och försöka hitta olika inställningar och sedan försöka komma på hur det blev så. Sedan traskade vi alla ner till maten och hade krig med riset. HAHAHHAHAHA. KINES KRIG skrek Lisa och tårar rann ner för min ansikte. ÖNDERHÅLLNING. Sedan på lunchrasten gick vi än en gång upp till musiken och körde igenom BÅSTÅN tre gånger innan vi bytte om till gymnastiken. Vi körde en boll lek och alla kastade röda bollar på mig, men jag klarade mig. Jag tog till&med en LYYYYYYYYRA och alla apploderade. Sedan när vi alla skulle byta om igen så började Andrea och Emelie bråka. Andrea kastade vatten på henne och Emelie tryckte upp henne mot väggen. Alla skrek och hoppade emellan men Emelie slog ner alla som kom i närheten. Så Andrea sprang ut och lämnade Emelie där och hennes ilska gjorde hennes ögon nästan svarta. Jag stirrade på hela saken och tillslut var allting slut. Emelie stormade ut från omklädningsrummet med Emma precis bakom henne. När hon lämnat rummet började alla prata, man kunde riktigt höra chocken i deras röster. Jag mådde illa när jag gick därifrån och satte mig för att lyssna på Bengt och Sandra i en timme. Alla pratade om klassresan och hur vi ska samla ihop pengar medans jag satt och ritade små hjärtan i blocket. Jag kunde bara tänka på en sak. När jag äntligen kom hem blev jag besviken. Det är så dåligt att känslor aldrig kan hålla när man verkligen vill det. Jag vill bara ligga och läsa i boken och få ett fint slut. Och helst av allt, skulle jag vilja vara saknad.
Tjugotre dagar kvar.
Kommentarer
Trackback
