COLUMBUS

KENAKENAKENA.
Vi hade för första gången sedan skolstarten sovmorgon imorse och jag blev nästan för lycklig när jag kikade på klockan och såg att den visade åtta. ÅTTA! Annars måste jag kliva upp tio i sju varje morgon men istället hoppade jag upp ur sängen och satte på Johnny cash och sjöng med så högt jag bara kunde. Det började med att vi hade hemkunskap och vi fick laga PAEJJA med kyckling och sedan SHELLS som var någon efterrätt som smakade som sockerkaka fast liiiiiite godare. Sedan bjöd Ameli in mig och spela GITARR HJÄLTE och jag sa såklart ja! Sedan ringde jag Kennedy som lyssnade på när jag spelade och när jag skrek FAN! hela tiden. HAHAHAHA. Sedan gick dagen på och vi slutade. Lisa skulle stanna med Emma idag så jag fick traska hela långa vägen hem. Men jag hade packat ner ipoden i väskan idag så jag satte på den. Och när jag traskade där igenom den gråa dagen så sattes Äntligen på väg och helt plötsligt kändes allting så glatt. Pappa hade sett min hemkunskapsläxa så han hade köpt hem fisk och fruktsalladsgrejer så jag fick helt enkelt göra den idag. GÖR EN GOD FISKRÄTT HEMMA MED EFTERRÄTT TILL ERAN FAMILJ OCH GÖR EN RAPPORT OM DET sa hon innan hon gav oss läxan. Så nu väntar jag på att pappa ska komma hem så han kan visa mig hur man delar en fisk med fjäll på. Den lilla laxens rygg glänser vackert i silver och det känns faktiskt en hel massa hemskt att ta bort det. Pappa har även bjudit hem mamma hit och äta eftersom det ska vara till fyra. Imorgon har vi idrottsdag och börjar tolv och jag ska sova till tio. TIO! Och nu kom pappa hem så jag ska fortsätta att dela min lilla lax, som jag funderar på att döpa till GEORGE. Eller så döper jag den inte, för då kommer jag inte kunna äta den sen. Och föresten så hittade jag min halsduk så imorgon kommer bli en varm dag. Varm, rolig och helt fantastisk dag. OCH FÖRESTEN SÅ HAR JAG HITTAT MIN THE SIMS SKIVA, SÅ NU ÄR ALLTING FRID OCH FRÖJD HEMMA HOS COLUMBUS.

KÉNA.
"Först såg jag stjärnhimlen och ur himlen flög en ängel ner. Mamma brukade läsa en bok för mig när jag var liten med precis samma bild som jag såg då. Det gick en kall rysning igenom och även fast ängeln inte vände sig om visste jag vem det var. Framför mig reste jag mig upp och började gå emot ängeln, jag ville så gärna känna på dens vingar. Jag ville se ansiktet. Men när jag kom fram blev det svart, men känslan satt kvar. Även fast mörkret var där kunde jag känna i hela kroppen hur mjuka vingarna var. Hur mina fingrar kände på dom vita klara fjädrarna och då slog jag upp ögonen."

KÉNA.
Nyss var allting bra, allting var så himla glatt. Men så började håkan spela på min playlist och jag drar mig tillbaka, till där jag träffade mr.anonym för första gången och jag började läsa alla mina mail där till honom. Och så återvänder jag dit igen, där jag hör hemma. Där det gör så himla ont utan att känna smärtan, där jag desperat skriver ditt namn i mitten av ett vitt papper och nynnar med till varenda låt med en vacker låt text. Där jag sedan skriver ner varenda låt text som får mig att tänka på dig. Och jag kan inte släppa tanken att jag trodde att jag var över dig, att jag faktiskt för en gångsskull hade släppt tankarna tilldelade dig. Jag trodde att känslan hade försvunnit, den känslan jag vill fånga i en bild. Den känslan jag vill skrika ut och skriva ut. Men tydligen inte. Och jag kan se mig själv igenom någon annans ögon. Jag kan se hur mina ögon är rödsprängda och hur dom en gång svarta ögonen har färgat mitt ansikte grått. Och hur jag fryser, hur det känns så iskallt runt mig. Och allt tar mig tillbaka till i somras då jag praktiskt taget sprang hem till broder varje natt. Hur sent det än var släppte hon in mig och vi gick ut och gick. Jag kommer ihåg hur jag grät öppet och hur enkelt det kändes att äntligen inte bry sig om hur jag såg ut. Och hur Broder kramade mig och lovade att allting skulle bli bra, att det skulle försvinna tillslut. Och hur vi satte oss på gräsmattan och tittade upp på himlen, ibland var den så ljus och förlåtande och ibland var den så mörk och stjärnklar att jag nästan blev avundsjuk på hur vackra stjärnorna var. Och jag kommer ihåg hur jag bad Broder varje gång att berätta om Tobbe, hur jag desperat ville få bekräftat att jag inte var ensam. Och hur jag kommer ihåg att det lilla ljuset Broder alltid bär i hennes ögon slocknade när jag bad henne, men ändå ställde hon alltid upp. Vi kramade varandras händer, ibland grät vi tillsammans och ibland låg vi bara ner och stirrade upp på himlen och lät tystnaden tala för sig själv. Jag kommer ihåg hur jag förstod att varje natt var en natt närmare till det normala och jag kommer ihåg hur jag njöt varje sekund av att vara nära Broder, hur jag visste att hon skulle förstå. Och det slår mig isär att jag inte alltid är där för henne, för min alldeles egna Broder, lillasystern jag aldrig fick. Hur det ibland känns så himla hopplöst att ha dig nära och så gärna vilja se den glada sidan av dig, men ditt ljus är borta och det slår ner mig. Bryter ner mig. Och tillslut kommer jag ihåg dagen vi firade våran femårsdag och jag tog fram min gitarr och jag spelade I will follow you into the dark och vi båda satt och sjöng med, tyst för varandra. Och jag sa: Jag vet att jag någon dag kommer förlora hela världen, jag kan bara hoppas på att du kommer försöka vinna tillbaka den med mig när den dagen kommer.

SÖNDAG ÄR EN S(K)ÖNDAG! Jag gjorde absolut ingenting som man inte gör på sköndagar. Jag duschade, hittade en hel massa spel och spelade dom och lyckades att ha sönder ett till glas som fick mina fingrar att blöda. Jag lyckades även att komma försent och fick som straff knäppa massa kort på nellieboy och så hittade jag en hel del fina låter till playlistor till folk. Mamma kom ocksås och hälsade på och lagade en stor middag och pappa var ovanligt glad hela dagen. Och när solen lade sig över vasastaden tog jag och pappa en promenad och han frågade hur det gick i skolan och allt sådant. Sedan när vi var hemma bjöd gustel in mig till en grupp konversation med en hel massa människor och han började förklara varför han är emot gay festivaler och då gick alla emot honom och han hade till&med bjudit in en bisexuell människa, INTE SMART GUSTEL! Och efter det ringde jag kennedy som jag har gjort i fyraaaaaa nätter nu. Och vi skrattade och jag sprang runt och letade efter min the sims 3 skiva. JAG-HITTADE-DEN-INTE-ÄR-DEN-BORTA-? Tillslut gav jag upp och hittade istället min zoo tycon skiva och började spela det istället. Egentligen skulle jag göra kennedy och sedan A och V (HAHAHAH, KOD NAMN IFALL A SKULLE HITTA BLOGGEN. JAG TAR INGA ONÖDIGA RISKER!) och så skulle kennedy vara gift med A men ha en affär med V. Men det gick ju icke utan the sims, så jag gjorde två gazeller vid namn A och V och en som hette Kennedy. Och Kennedy blev gravid med Vs barn. Och A följde efter Kennedy ett bra tag tills han gav upp. Stackars A. Sedan la jag ifrån mig mobilen och somnade. När jag vaknade mitt i natten smög jag upp och gick på toa. När jag kom tillbaka och låg helt tyst hörde jag Kennedy sucka och så somnade jag om. Hur långt ifrån du än är, känns du alltid så himla nära.

Hela lördagen har varit lätt, kort och ensam. När pappa äntligen kom hem med mat satte vi oss vid bordet och för första gången på mycket länge var det bara jag och pappa som satt där. Pappa sa absolut ingenting utan lät radion i bakgrunden prata åt honom. Jag satt och petade i maten istället för att äta, och jag kände hur pappa tittade på mig. Och så började en låt spela i bakgrunden och det gick en kall kår igenom hela kroppen. Jag kunde inte komma ihåg vad den hette men jag visste att jag kände igen den. Och så när han började sjunga i den fick jag starka minnen som slog till mig. Jag tittade upp på pappa och förstod att dom spelade min och pappas låt. I två hela somrar spelade vi den, varje gång vi åkte bil spelade vi samma låt och sjöng högt med till den varje gång. Jag mötte pappas ögon och fick tårar i ögonen. Jag kände mig så himla skyldig. Så bröt jag tystnaden och började förklara mig och säga förlåtande ord till honom. Och så ändrandes hans oroande blick till hans alltid lika välbekanta "glimten-i-ögat"-ögon. Och vi började prata om helt obetydelsefulla saker som hände och kommer hända och allt som har hänt och så var muren emellan oss bruten. Det var så nära sagolikt att jag blev chockad. Jag hade otur med min mamma men tur med min pappa. Att han är så hemskt förstående och alltid så himla öppen för att lyssna på vad jag har att säga. På mammas sida är jag den yngsta och har så liten talan och det är onödigt att ens prata. Jag gillar att sitta ner i ett hörn där, sitta och lyssna på musik eller gå ut och springa. Medans på pappas sida är jag fortfarande yngst men där lyssnar alla. Dom tystnar när jag pratar och nickar när dom håller med och då helt plötsligt är det som att jag betyder mest i världen. Men ändå gillar jag mer att vara hos mormor och morfar än hos pappas släkt. Jag behöver ingen ursäkt att hålla mig undan, att läsa eller gå ner till bryggan. Det är bara mormor som bryr sig vart jag går. För resten av sällskapet får jag gärna sitta i sommarstugan och lyssna på musik tills solen nästan har gått ner och myggen börjar komma. Ändå är det i norrland som jag trivs bäst, där jag riktigt passar in. Och saknaden gör så ont att jag blir knäsvag. Snart blir det sportlov och då kommer jag tillbaka och hälsar på och gör små snöänglar i min ensamhet och räknar varje snöflinga som lägger sig på marken. För i norrland är allting möjligt, till&med för en borttappad Columbus.

21:10
No, I'm not colorblind, I know the world is black and white.

23:49
KÉNA.
Dom här två senaste dagarna har varit så himla.. bortom ord'iga. Igår hade vi musik två gånger, en första lektionen och sedan en på lunchrasten för att vi behövde öva. Första musiklektionen fick vi inte musikrummet utan fick sitta ute i ljushallen och spela med en bas utan förstärkare, en gitarr, två trumpinnar och ett bord och en synt. Det lät inte vackert, inte alls som boston ska göra. Men vi försökte tappert ändå och lyckades faktiskt att få så att alla i vårat "band" spelar samma noter OCHOCHOCH(!!!!!) Broder smsade inte en enda gång under hela lektionen, duktigt! Kvart i gick vi upp alla trappor och tog över musikrummet i fem minuter och det räckte för att vi skulle få en försmak av hur vackert det kunde låta. Jag blev helt tårögd och satt och smålog åt mina medhjälpare. Efter det gick vi vidare till engelskan och det var rent utav tråkigt. tttttttttttttråkigt tråkigt tråkigt. Sedan hade vi någonting som jag inte kommer ihåg och så blev det lunch och lunchrast och vi begav oss till musikrummet. Det tog en kvart att koppla in allting, stämma en gitarr till Maria och hjälpa Nelly med takten till trummorna. Sedan satte jag mig i datastolen och så började Lisa spela introt. Det kändes så fint att sjunga ut i micken. Befrielse. Sedan kom Sandra som lär ut svenska åt oss och lyssnade och berömde oss till tusen tills vi var tvunga att gå och fortsätta med träslöjden. Jag och Lisa gör framsteg på vårat dockhus tills Lisa lyckades få sågbladet igenom tummen och BLODET SPRUUUUUUUUUTADE. Så jag gav upp och tog med henne till skolsystern och väntade utanför. När hon kom ut hade hon ett STORT plåster på tummen som var rödbrunfärgat. Senare blev det SO och så slutade vi. Och jag gick hem och pratade med kennedy i så många timmar att pappa blev helt förvånad när han skulle sova. "Columbus, pratar du fortfarande?" frågade han oroligt. Jag nickade bara till svar och fortsatte att svara på kennedys frågor. Det var mest det som gjorde dagen. Vi pratade, läste ur böcker, fällde tårar och hon följde till&med mig när jag skulle handla piggelin. Och vi la inte på heller när vi skulle sova utan jag la bara ifrån telefonen. När jag nästa dag vaknade var det avstängt och hade brutits. För första gången på riktigt länge kom jag inte ihåg vad jag drömde om den natten, hur hårt jag än tänkte. Jag vaknade halv sju och istället för att stiga upp halv åtta steg jag upp kvart i sju. Pappa var som vanligt ledigt på fredagar och log och nynnade hela morgonen. "Ha' det så roligt i skolan, Columbus" ropade pappa när jag skulle gå. "TACK!" svarade jag och traskade iväg till skolan. Hela dagen sa bara poff så slutade vi tidigare och jag sprang hem och slängde på mig AIK kläderna och knöt fotbollsskorna. Vi förlorade med allt för mycket och mitt knä började blöda så våldsamt när en flicka fick mig att glida två meter på knäna. Ändå fick hon straffen. Min tränare bytte ut mig och skrek "COLUMBUS, SPELA FOTBOLL ELLER SÅ GÅR DU HEM!" och jag tog bara min bag och traskade iväg. Han såg inte glad ut när jag gick och inte heller pappa som stod bredvid honom. Pappa följde inte ens efter mig utan stod kvar och stirrade på när dom andra blev helt överkörda över det andra laget i guldiga tröjor. Jag satte mig på tunnelbanan och satte istället på ipoden och höjde volymen. När jag kom hem var det helt tyst i lägenheten. Inte ens tvn var på, ingenting. Det händer nästan aldrig att min syster inte är hemma och sitter vid tvn eller ha på musik på hennes dator, men just idag var det så himla tyst. Jag behövde ljud och glädje så jag satte mig vid datorn och Nine in the afternoon, inte ens den hjälpte idag. Pappa kom hem senare och tittade inte ens på mig. Bara gick vidare som om ingenting hade hänt. Han tog med sig Adam ut och istället satt jag tyst i soffan tills mobilen ringde och Lisa och sa att hon snart skulle komma till mig. Just det, hippiefesten. När hon kom fram loggade hon in på hennes spotify och tog fram en hel massa roliga barnlåtar som vi sjöng högt åt och skrattade så det rann tårar ner ifrån våra kinder. Vi traskade iväg till festen och den var så rolig att jag skrattade högt. Jag och lisa hade våra hippieband och skålade i plastglasen så ofta och häftigt att vi var tvungna att fylla på glasen varje gång för att få någonting att dricka. Och sedan bjöd Nellie alla in oss till att kika på Just my luck i hennes GIGANSTISKA sovrum. Vi la oss alla i hennes GIGANSTISKA säng och tittade upp på den GIGANTISKA tvn. Även fast jag har sett filmen förut har jag aldrig märkt hur gullig den är, så fin och ändå som alla andra sådana filmer. Sedan begav vi oss hem lyckliga och med världens största sockerdrickebubbel i magen. Och nu sitter jag här, uttråkad och ska snart ringa Kennedy. Lite det jag lever på just nu. Gud, jag vill till Gayvle och träffa henne igen. Bara en gång till.

00:11
Vad var det som verkade så stort, vad var det som kändes så magiskt?

KÉNA.
Jag vaknade imorse och blev förstörd. Pappa hade glömt köpa cornflakes, så jag bestämde mig för att inte äta frukost idag. Istället satte jag på mascara och lät min gula hy vara gul. Vanligtvis brukar mitt vita puder hjälpa mig, men idag kände jag inte för att vara blek. Så jag traskade iväg med oknutna converse till ungdomsmottagningen. Jag gick med Broder och Lisa och vi tappade bort oss och hade oss tills vi såg Emma och följde hennes fotspår tills vi kom fram. Där satt alla tjejer i klassen och en kurator vid namn LISA. Hon frågade oss en hel massa sex frågor och frågade om vi någonsin hade tittat på porr. HAHAHAHAH. Sedan fick vi gå till en annan tjej som gav oss kondomer och visitkort. Jag fick ett paket med små hjärtan på och så stod det med stora bokstäver "STRAWBERRY". Sedan traskade vi iväg tillbaka till skolan och satt och spelade på mobilerna i tre hela timmar tills det blev musik. Min grupp fick rummet och när alla hade gått började Lisa spela början och helt plötsligt stod det still i mitt huvud. Det var bara fyra personer där inne, fem med mig, men ändå var det jobbigt att sjunga så våran musiklärare gav mig en mick. Sjung ut Columbus sa hon vänligt till mig. Efter tredje gången kom jag ihåg texten. In the light of the sun. Is there anyone? Oh dear you look so lost. Eyes are red, tears are shed. This world you must have crossed. Sjöng vi på tills det blev problem och jag fick springa runt och stämma gitarrer och hjälpa folk med takten eftersom det bara är jag som kan Boston i våran grupp. Sedan fick vi traska hem. När jag senare kom hem satte jag mig vid pappas dator och skickade handskrivna till alla glada på msn och dom svarade glatt tillbaka med regnbågar och skrev "CÅLÖMBÖZ *HJÄRTA*". Sedan skulle min syster vara jobbig och ha den till skolarbetet och jag erbjöd henne att låna min dator men icke sa micke. Hon skrek på pappa och pappa stormade in och blev genast på hennes sida. Så arg som jag blev stängde jag ner skärmen och rullade bort den ifrån mig och drog på mig en tjockiztröja och smällde igen dörren efter mig. Jag gick runt lite runt stockholm tills jag tröttnade och gick hem igen. Och nu sitter jag här, kall och otroligt trött. Jag kom ocksås att tänka på någonting en människa skrev till mig en gång i tiden. Han hade skrivit den till någon som jag inte riktigt vet vem, och det har liksom följt med mig vart jag än går, och det är lite den jag lever efter.
Jag räknar dagarna tills jag dör, tvåtusen trehundra femtiotvå dagar kvar. Livet blev aldrig som jag förväntat mig, och ändå blev jag aldrig besviken. När jag höll din hand så blev allting så himla bra, även fast jag hatar dig. Du förstår nog innerst inne att jag älskar dig, bara det att du inte vågar lita på känslan.

Jag orkar inte skriva om dagen, den var tråkig och bra och sedan dålig. Jag hoppar till teatern efter skolan. Det började med att vi alla gick dit tillsammans, tog kort och skrattade högt och drack våra tvåliters sockerdricka. Lite av världens bästa dricka, den smakar socker och bubblar fint i munnen! Jag och lisa fick platserna brevid varandra och när mörkret lade sig i salongen satt vi som trollbundna i två timmar tills ljuset sattes på igen och det blev paus. Så vi tog oss ut och satte oss vid ett GIGANSTISK bord med alla roliga i klassen och pratade om teatern och hur mycket vi gillade den. Hugo var gullig nog och gav mig en av hans ipod hörlurar och satte på IGNORANCE - PARAMORE på lagom volym. Det var så himla perfekt. IGNORANCE IS YOUR NEW BESTFRIEND, IGNORANCE IS YOUR NEW BESTFRIEND skrek hörlurarna ut och jag satt och drack medans ameli satt och pratade med roliga dialekter så jag sprutade ut allt. Alla började skratta åt oss och bordet blev helt kladdigt. När vi började traska in i salongen igen gav Gustel mig hans hatt. FIN ÄR DEN, FIN-FIN-FIN och jag tackade snällt. När mörkret la sig än en gång började dom sjunga Poison och jag började sjunga med. Lisa började skratta åt mig för att jag sjöng så högt. Sedan tog den slut och vi skuttade alla ut, hand i hand. Nästan iallafall. Lisa hällde sina bacon grejer på Gustel och sa att det regnade grisar. HAHAHHAHAHA. När jag väl hade traskat hem och blivit insläppt i porten kom smset. Världens världens värsta sms. Jag såg att det var ifrån Lisa så jag öppnade det och läste det, en gång. Två gånger. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju. Åtta. Nio. Tio gånger. Jag blev fan nästan våldtagen!!!! stod det, exakt. Jag slog hennes nummer och fick upptaget tonen så jag smsade henne att hon skulle ringa mig när hon kunde. Kanel<3<3<3 ringer stod det efter ett tag. Jag svarade och Lisa började med en helt förstörd röst förklara. Jag blev tårögd och nickade bara till svar. Även fast hon inte kunde se mig forsatte hon och det enda jag kunde säga var: fan. och lisa förstod, för lisa förstår alltid. Jag började gråta för hennes skull och önskade tyst att jag hade ringt henne. Att jag hade tänkt som jag alltid gör att ringa lisa, för att hon har så lång väg att gå hem själv. Han hade tryckt upp henne mot en vägg och tagit hans ena hand emot hennes mun. Sedan hade han börjat viska saker i hennes öra. När en kille tillslut kom fram innan han hann göra någonting sprang han för sitt liv och lisa hade börjat springa, hela vägen hem. Det enda jag kunde tänka på var en kent text.
Stockholm ligger öde och världen håller andan.

20:46
KENA.
Jag vaknade imorse av att klockan var sex. Jag försökte somna om men pappa hade satt på radion i köket och nyheterna skrek ut katastrof efter katastrof. Jag blev så irriterad att jag ställde mig upp så snabbt att allting blev svart framför ögonen och jag var tvungen att sätta mig ner igen. Efter det gick jag in till köket och hällde upp vanilj yoghurten och blandade det med cornflakes satte jag mig ner framför pappa som satt med hans läsglasögon och knappade på hans dator. Jag stirrade på honom hur länge som helst, jag ville bara att jag han skulle titta upp och se att jag var vaken. Men han verkade inte bry sig. Så jag gick till vardagsrummet och satte mig i fönstret. När jag dinglade med benen och försökte att inte titta ner tog jag min första tugga av min frukost. Då försvann all min irritation och istället satte jag in benen och la huvudet mot väggen. Det var ljust och vackert. Jag blev nästan rörd till tårar över utsikten. Eftersom jag hade en hel massa tid över loggade jag in på spotify och försökte hitta massa nya låtar till en ny spelningslista utan framgång. Alla bra låtar finns på youtube, alla covers och live inspelningar och allt sådant finns på youtube. Inte på spotify. Hela skoldagen gick så snabbt. Vi fick gör HLR på en docka. Man skulle trycka trettio gånger på bröstet på dockan, varje gång man tryckte rätt klickade det. När man kikade på killarna i klassen hade dom antingen deras tunga nertryckt i dockans mun eller så såg det ut som om dom våldtog dockan som bara bestod av "lungor" och "ansikte" och dom tyckte det var så hysteriskt roligt att dom la till djupa stön till det hela. Ari bara suckade. När vi senare skulle blåsa in luft i dockan stack resten av killarna in tungan i den ocksås och höll den där ett bra tag. Senare fick vi rädda varandra och även svara på några frågor på datorn. Sedan hade vi slöjd och så fick vi traska hem. Jag fick sitta och leta upp låtar på spotify tills pappa ringde och skrek "COOOOOLUMBUS, DU SKA VARA I SOLNA OM EN HALVTIMME. SKYNDA!" och då kom jag på. Jag skulle ju ut på planen och vara duktig inför hela aik klacken. Jag sprang ut genom dörren och kom fram till solna precis i tid. Vi gick in på arenan och fick gå på gräset. Gräset jag har suttit och stirrat på i femton år. Enda sedan jag föddes har pappa visat mig hur man spelar, lärt mig att AIK är kärlek. Så när jag stod där på planen, på det gröna gräset och log mot kamerorna gick det en kall kår igenom kroppen och ericka viskade svagt i mitt öra "råsunda, I'll be back" och blinkade åt mig. Vi fick även sitta och skrika "FRAMÅT STOLTA AIK" en hel massa gånger innan dom gjorde mål och då bestämde jag och lisa oss att gå hem, gå gå gå hem. När jag kom hem gjorde jag en ny playlist, satte in låtarna jag en gång har gråtit åt och började tänka tillbaka. Minne efter minne drog mig tillbaka. Och det enda jag kunde tänka på var Mr.Anonym. Hur varje låt på listan en gång har varit någonting som fått mig att tänka på dig. Så jag döpte listan till "Tror du på kärleken, Mr anonym?"

21:01
For diamonds do appear to be just like broken glass to me.

18:54
KENA!
jag har inte skrivit på länge, jag veeeeeeet. Jag orkar inte skriva allting jag har gjort så jag beskriver igår kväll istället. Jag började bråka med radiokiller. Han tycker att jag är oansvarig. "COLUMBUS, FÖRFAN. VÄX UPP NÅGON JÄVLA GÅNG!" "VAFAN VILL DU HA IFRÅN MIG, COLUMBUS?" Jag blev så tyst när han skrek det sista och så la jag på. Klick så tog det slut. Det blev helt tyst. Tills han ringde upp. En gång. Två. Tre. Fyra. Fem gånger. Tillslut gav han upp. Så satte jag på ljudlöst och la den i en låda. Och du bytte spotify låt till Samma nätter väntar alla och helt plötsligt blev jag så himla ledsen. Jag kände mig så himla hopplös. VARJE GÅNG JAG SKAKAT HEM OCH LÄNGTAT EFTER DIG IGEN lät det ut ifrån datorn och jag tog tag min stol och slog den emot väggen. Efter tre slag gick den sönder, tusentals svarta plastbitar föll till marken. Det såg ut som svart glas. Fan dig Radiokiller, fan ta dig. Och fan dig Mr. Anonym, fan ta dig. Så jag tog min dipliner och började skriva och rita på mina lår och ben. Jag skrev upp alla fina texter jag kunde komma på och en hel massa stjärnor och hjärtan och ögon som fällde tårar medans Johnny cash spelade det sista för natten.

19:01
Can I hold you one last time,
to fight this feeling that is growing in my mind?

Den här staden är ägnad dig.
Alla gator hånar mig.
Och mina tårar, din stad, vet
att allt är alldeles för sent.

Jag vet att jag har mig själv och skylla,
jag har vetat det varenda fylla.
Varje gång jag har skakat hem
och längtat efter dig igen.

17:42
KENA!
Jag har lyckats ställa om klockan på datorn så nu kanske den äntligen går rätt? HAHAHAHAH. Den har gått fel så länge jag kan minnas. Så idag tog jag steget och rättade till det och nu sitter jag förvirrat och undrar om klockan är kvart i fem eller tio i? ANYHOW. Jag har lyckats bryta min vanilj yoghurt och flingor-diet till att det bara blir frukost för mig nu. Jag vaknade tio i sju imorse och nästa gång jag kikade på klockan var den halv. NEJNEJNEJ skrek jag och hoppade upp ur sängen och allting blev så stressat och fel att sminkningen och håret blev helt konstigt och jag lyckades sätta på tjockiströjan fel håll tre gånger. När jag väl trippade ut ur lägenheten mötte jag kyla utan ord. Jag frös så otroligt mycket att jag sprang upp för trappan och drog på mig ett par vantar och sprang senare ut igen och traskade vidare emot skolan. Första lektionen var Svenska där vi övade på våran novell uppläsning och sedan blev det SO där jag satt och ritade i Lisas kalender tills det ringde och det blev matte. Jag och Lisa planerade våran lektion snabbt och sen sprang vi mest runt och gjorde uppdrag till Bengt MATTELÄRARE_COOL_1950. Sedan blev det lunch och det halv ett bar det av till omklädningsrummet med plattänger och stora rosa sminkväskor. Andrea stod för den kassa musiken på hennes lilla vit-oranga-rosa-mobilen med kasst ljud. Alla sprang runt med plattat hår och det luktade sött av all parfym som spillts. Jag satt i ett hörn med Nelly och pratade om hennes tchärleksproblem medans jag försökte att dra på eyeliner. Det enda jag lyckades höra ur allt skrik var: JAG KAN INTE FATTA.. DET TRODDE JAG ALDRIG.. TROR DU DET.. DÅSÅ! Och så skuttade hon iväg med ett leénde på läpparna. Columbus, kärleksdoktorn. Medans det sista av With you - Chris brown svagt ljöd ut sina sista toner slutade allt skrik och det blev knäpptyst. Alla hade gått ut, det var dags för att bli fotograferade. WITH YOU, WITH YOU WITH YOU WITH YOU. Jag fick sitta ner, emellan LudWig och Lisa och le stort. Sedan fick jag vänta på att bli fotograferad själv och mitt hår var tydligen för "flygigt" så jag fick fluffa och pressa ihop det medans jag fick höja min näsa lite och le lite mer. Och ditt namn är? frågade fotografen. COLU.. började jag innan Lisa hann att rätta mig. Han tog fyra bilder, sedan var jag klar. Ingen av dom blev särskillt bra men jag valde den enda min lugg inte var delad på. Sedan flög tiden förbi och jag fick äntligen följa med hem till Ameli och trycka på plastgitarrens alla färgglada knappar till Vinter noll2 igen. Jag satt så koncentrerad att jag inte märkte att dom började filma mig. Jag sjöng även med tills jag märkte att Ameli spelade in. Då släppte jag platsgitarren och tog ett skutt emot Ameli. Hon blev så rädd att hon tappade kameran och jag tog upp den och raderade den snabbt. Hon fortsatte att skratta och jag tog kameran och la den stadigt brevid mig och forsatte att spela. Tillslut bad Ameli att jag skulle följa med och köpa linser med henne och snäll Columbus som jag är gnällde jag inte ens. Jag knöt mina converse och tog hissen ner fem våningar och mötte ett otroligt varmt väder. Vi träffade Nellie på vägen och bjöd med henne. När vi alla tre kom fram till butiken började vi pröva glasögon och jag föll för ett brunsvart par med finfina bågar. Ameli kunde inte köpa månadslinser utan undersökning så hon bokade tid sedan gick vi och åt glass i en liten park i mitten av ingenstans. Sedan gick vi alla hem till sig och nu sitter jag här med Panic! at the disco i hörlurarna. AND WE KNOW THAT IT COULD BE, AND WE KNOW THAT IT SHOULD, AND YOU KNOW YOU FEEL IT TOO!

18:10
You could ’cause you can so you do.

Trots den du är vill jag ha dig som du är.
Dofter sköljer över mig, minnena, dom dödar mig.
Drömmar är som resor till mars, dom slutar med en väldig krash.
På nordpolen.

20:31
KENA KENA KENA!
Idag var första dagen i skolan på mycket länge. Första första måndagen. Den började med att jag sprang runt i lägenheten och skrek för att yoghurten var slut och pappa gav tillslut upp och sprang ut och köpte två liter yoghurt. Sedan traskade jag iväg till odenplan och mötte upp en mycket strålande Lisa och satt i kylan och frös tills Fritz kom och gav oss numret till ANDÄRS. Vi ringde honom och han kom med en tjej vid namn CHASMINE och sedan lämnade han oss till vårat öde, matte i riiiiinkeby. Det började med att CHASMINE skrämde upp Lisa så att hon vägrade att gå ut ifrån tunnelbanan och skrek istället: COLUMBUS, OM DU LÄMNAR MIG NU SÅ ÅKER JAG HEEEEEEEEEM! Jag tog tag i hennes hand och drog ut henne i solskenet. Då verkade rinkeby trevligt. Solen sken och det var nära till skolan. Förutom att man blev utstirrad för att vi var i princip dom enda fyra i rinkeby med blont hår. Vi fick stå utanför deras klassrum och folk gick förbi oss och stirrade som om vi vore utomjordingar. Det var som att börja i en helt ny skola fast mycket mycket mycket mycket värre. Vi gick in i klassrummet och satt och blev utstirrade tills allting började och vi tröttnade direkt. Vi viskade att vi skulle på toa och sedan gick vi ut. När vi kom ut väntade tio stycken blattebarn och omringde oss. "HÄR FÅR NI INTÄ GÅÄ" sa dom och jag blev irriterad och tryckte mig igenom. Chasmine gick efter och sedan kom även Lisa. Då började det regna sudd. Hårda små vita klumpar for emot oss och vi svängde av och började småspringa. Man kunde höra deras tunga steg efter och dom skrek "STANNA, JÄVLA SVENNAR!" När dom tillslut försvann hörde vi än en gång "EEEEYYYYYYYYY, VAD GÖR NI HÄR?". Den här gången var det en flicka med grov brytning. Vi fortsätte bara gå. På vägen ut gick vi in till vad vi trodde var rektorn för chasmine skulle bestämt skälla ut "hela packet". "EYYYY, STANNA!" hörde vi än en gång och flickan ifrån förut hade kommit ner med hennes kompis och började genast berömma Lisas ögonfärg. Vackra blåa ögon har hon. Tills frågan kom "äru svänneh?". Lisa svarade ja och genast började flickan skrika "MEN USCH, JAG HAR RÖRT HENNE! USCH, JAG KOMMER FÅ RABIES USCH USCH USCH SVENSKAR!!!!!!". Vi gick ifrån henne och tryckte upp den lilla dörren. Det var varmt ute och solsken, precis som förut. Vi satt ute där en stund tills vi tröttnade och gick tillbaka till klassrummet. Dom hade då fått rast och vi satte oss ner och började prata med läraren om helt oviktiga saker tills dom kom tillbaka. Sedan åkte vi hem till trygga fina St:eriksplan. Vi fick skippa matten när vi kom tillbaka så jag och Lisa bestämde oss för att sitta ute i solskenet och lyssna på delade hörlurar. Ingenting på min Ipod föll Lisa i smaken så jag fick offra mig och lyssna på Starstruck tusentals gånger. Sedan hade vi bild och vi fick gå ut och ta en hel massa kort. Sen blev det gymnastik och jag gav min lapp och fick istället sitta och stirra på när alla andra i klassen sprang tretusen meter. Dom var röda som tomater efter ett varv och jag satt och småskrattade för mig själv. När Lisa gick i mål så tog vi hennes väska och gick iväg emot trean som tog med henne hem till sig, till Kungsholmen. Och jag fick stå och vinka tills den blåa bussen försvann. Lämnad ensam i stora vasastan. Stora, stora vasastan.

21:07
Dagarna blir till år, på nordpolen.
Framtiden den är vår, på nordpolen.

15:58
TJALLA!
Jag har inte skrivit någonting för jag har ingenting att skriva. Igår mådde jag inte alls bra och istället för att gå ut låg jag i soffan och kollade på MTV på låg volym. Jag blev så trött av att stirra på deras läppar utan att förstå vad dom sa så jag somnade i soffan. Sedan vaknade jag några minuter senare och mådde så illa att jag gick och spydde upp min dagliga "vanilj yogurt med cornflakes"-diet och så höll det på tills jag lämnade soffan och drog på mig mina nya vita blanka lysande converse och min halsduk och gick ut och handlade hallonsaft och kakor. När jag senare kom hem bytte jag (k)ANAL och började dricka supersaften. Och vips hips försvann allt illamående. Jag fick nya krafter och så kom min syster in och frågade om jag kunde sätta på mamma mia låtarna på spotify åt henne och det gjorde jag. När jag kom till datorn och satte på HONEY HONEEEEEEEEEY åt henne så började hon sjunga och jag med. Högt sjöng vi. Broder hade även skrivit och sagt: JAG ÄR HEMMA NU COLUMBUS. HEMMA, HEMMA, HEMMA! JAG HAR SAKNAT DIG!!!!! Och jag blev glad-glad-glad! Sedan satte jag mig vid tvn igen med syster och kikade på en ytterst dålig film men med ett väldigt gulligt slut och sen gick jag och la mig. Idag har jag inte heller varit ute. Dagen har gått på och inte alls varit särskillt mycket bättre än gårdagen. Men jag ska iallafall åka och kÖÖÖÖÖÖÖÖpa en ny svart_tjockiströja för min andra har försvunnit BARA SÅ POFF SÅ FÖRSVANN DEN och sedan ska jag leka fotograf med Ameli&Nellie för dom ville det så väldigt gärna.

16:04
You're only as tall as your heart will let you be.
And your only as small as the world will make you seem.

15:17
TRALALA, TJABBA!
Jag slog upp ögonen en halvtimme innan jag satte väckarklockan på. Vanligtvis brukar jag vakna fem minuter innan klockan ringer och sen ligga i en halvtimme i övertid. Men icke idag, no no no! Jag flög upp och mötte pappas förvånade blick när jag stod och hällde upp vatten i min nalle puh kopp. Den är stooooooooor, blå och med en stor bild på nalle puh på. Jag mådde för illa för att äta någonting i morse och bestämde mig istället för att hoppa runt till Panic! at the disco istället. När jag senare traskade iväg till skolan mötte jag Lisa som stod och väntade på mig utanför porten, alltid lika lycklig att se mig. Vi gick och pratade om vad som hade hänt igår för henne och vad som kommer hända idag i solskenet tills vi kom till skolan tio minuter innan vi skulle vara där. Vi hämtade matteböckerna och gick upp för dom stora trapporna upp till sexornas klassrum där vi hämtade våra elever. Vi spenderade hela våran lektion med sexorna genom att rita upp siffror, hjälpa dom att förstå och bevisa att vi kunde fyrans tabell. dom skrek ut FYRA! ÅTTA! TOLV! SEXTON! TJUGO! och så vidare och så vidare tills vi kom till fyrtioåtta. Och så var det slut. Jag tog tag i min väska och gick vidare till vårdcentralen. Tionde våningen till vänster. Jag fick sitta och vänta ett tag med mamma som visade alla fina frisyrer i varenda tidning tills dom ropa upp mig. Jag gick fram till läkaren som räckte fram handen och sa högt ANNIKA. Jag svarade Columbus och mötte mammas ogillande blick. Hon hatar när jag säger Columbus. Det låter som en stor man, som någonting stort. Och det är jag ju inte. Vi gick in och hon lyssnade på mina lungor och hjärta och tittade i min hals och allt sådant och fick senare gå och ta blodprov. Det där lilla sticket i fingret och så kom det lite lite blod och han tryckte hårt om fingret för att det skulle komma någonting. Han tryckte så himla länge och tillslut fick jag mitt lilla plåster och gick tillbaka till ANNIKA. Jag fick menthol smakade hostmedicin och så fick jag gå hem. När jag öppnade dörren fick jag se att mina svarta fina gamla converse var borta. Istället låg det ett par vita nya converse och en halsduk. En liten lapp låg brevid. Till Columbus stod det med svarta bokstäver och så ett litet hjärta i hörnet. Jag drog på mig skorna och den jättelånga halsduken och dansade runt av lycka. Även fast det var hur varmt som helst skuttade jag till datorn och satte på It's time to dance på hög volym och tog en hel del kort med kameran. Ikväll ska jag gå till vitas lilla park och träffa en hel del människor och dryga tills dom låter mig gå hem!

17:41
Dreams are not what the used to be.

20:34
HALLAAAAAAAAAA'
jag vaknade imorse med en hostning som tog livet ur mig. Sen ville den inte ge sig tills jag började andas och då var det redan försent, då började det. I tre hela minuter försökte jag tvinga fram ord, men det blev bara mimningar medans min syster stod och skrek: ANDAS COLUMBUS, ANDAS! Jag kunde inte andas, bara få panik och stå och tänka. Tillslut gick det över och jag satte mig ner och stirrade tomt ut. Jag satt och smågrät utan att bry mig så värt mycket tills jag tog tag i tabletten och svalde. Efter det begav mig runt i lägenheten och sedan skrek jag: JAG GÅR NU, HEJDÅ! till Adam och traskade iväg med oknutna skor. Egentligen skulle vi vara lediga idag, men våran klass var tvungna att bege oss till skolan iallafall för att bli filmade. Vi fick varsin kopp kaffe och en hel del mjölk och socker så var dagen räddad. Jag kände igen våran klass men inte alla, några var helt främmande och satt i ett hörn och såg allmänt tråkiga ut. När dom väl började spela in fick jag stå med Filip och vi fick låtsas prata om massa saker, precis som om det vore självklart att vi går ner för trappan och jag håller på att dö av skratt för att Filip är så himla oseriös. Vi fick stå räkna till trettio innan vi fick börja gå ner i trappan och sen skrek dom: TACK! så fick vi gå tillbaka och göra samma sak några gånger tills det blev paus och fick äta mackor och dricka vatten o'boy. Jag fick även lyssna på Fritz oranga lilla ipod med så dålig musik att jag fick ont i huvudet och drack mer vatten o'boy. Efter det slutade några av oss och jag snodde Amelis nycklar och tog med mig Maria hem till henne och spelade Guitar hero HAHAHAHAH. Hennes mamma såg lika lycklig ut när vi trampade in i lägenheten och frågade inte ens efter Ameli. Sedan satt jag och tryckte ifrån gul till grön, till blå och röd och orange. Tonerna på plast gitarren blev till Vinternoll2 minst ett tusentals gånger tills Ameli kom hem och vi insåg att det hade gått tre timmar. Då tog jag med mig Lisa och följde Lisa till 3an. En blå buss tog med henne hem och jag gick hem. Ensam.

20:54
Kom kom, atombomb.