COLUMBUS

Jag orkar inte skriva om dagen, den var tråkig och bra och sedan dålig. Jag hoppar till teatern efter skolan. Det började med att vi alla gick dit tillsammans, tog kort och skrattade högt och drack våra tvåliters sockerdricka. Lite av världens bästa dricka, den smakar socker och bubblar fint i munnen! Jag och lisa fick platserna brevid varandra och när mörkret lade sig i salongen satt vi som trollbundna i två timmar tills ljuset sattes på igen och det blev paus. Så vi tog oss ut och satte oss vid ett GIGANSTISK bord med alla roliga i klassen och pratade om teatern och hur mycket vi gillade den. Hugo var gullig nog och gav mig en av hans ipod hörlurar och satte på IGNORANCE - PARAMORE på lagom volym. Det var så himla perfekt. IGNORANCE IS YOUR NEW BESTFRIEND, IGNORANCE IS YOUR NEW BESTFRIEND skrek hörlurarna ut och jag satt och drack medans ameli satt och pratade med roliga dialekter så jag sprutade ut allt. Alla började skratta åt oss och bordet blev helt kladdigt. När vi började traska in i salongen igen gav Gustel mig hans hatt. FIN ÄR DEN, FIN-FIN-FIN och jag tackade snällt. När mörkret la sig än en gång började dom sjunga Poison och jag började sjunga med. Lisa började skratta åt mig för att jag sjöng så högt. Sedan tog den slut och vi skuttade alla ut, hand i hand. Nästan iallafall. Lisa hällde sina bacon grejer på Gustel och sa att det regnade grisar. HAHAHHAHAHA. När jag väl hade traskat hem och blivit insläppt i porten kom smset. Världens världens värsta sms. Jag såg att det var ifrån Lisa så jag öppnade det och läste det, en gång. Två gånger. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju. Åtta. Nio. Tio gånger. Jag blev fan nästan våldtagen!!!! stod det, exakt. Jag slog hennes nummer och fick upptaget tonen så jag smsade henne att hon skulle ringa mig när hon kunde. Kanel<3<3<3 ringer stod det efter ett tag. Jag svarade och Lisa började med en helt förstörd röst förklara. Jag blev tårögd och nickade bara till svar. Även fast hon inte kunde se mig forsatte hon och det enda jag kunde säga var: fan. och lisa förstod, för lisa förstår alltid. Jag började gråta för hennes skull och önskade tyst att jag hade ringt henne. Att jag hade tänkt som jag alltid gör att ringa lisa, för att hon har så lång väg att gå hem själv. Han hade tryckt upp henne mot en vägg och tagit hans ena hand emot hennes mun. Sedan hade han börjat viska saker i hennes öra. När en kille tillslut kom fram innan han hann göra någonting sprang han för sitt liv och lisa hade börjat springa, hela vägen hem. Det enda jag kunde tänka på var en kent text.
Stockholm ligger öde och världen håller andan.