tvåtusen trehundra femtiotvå.
KÉNA.
Jag vaknade imorse och blev förstörd. Pappa hade glömt köpa cornflakes, så jag bestämde mig för att inte äta frukost idag. Istället satte jag på mascara och lät min gula hy vara gul. Vanligtvis brukar mitt vita puder hjälpa mig, men idag kände jag inte för att vara blek. Så jag traskade iväg med oknutna converse till ungdomsmottagningen. Jag gick med Broder och Lisa och vi tappade bort oss och hade oss tills vi såg Emma och följde hennes fotspår tills vi kom fram. Där satt alla tjejer i klassen och en kurator vid namn LISA. Hon frågade oss en hel massa sex frågor och frågade om vi någonsin hade tittat på porr. HAHAHAHAH. Sedan fick vi gå till en annan tjej som gav oss kondomer och visitkort. Jag fick ett paket med små hjärtan på och så stod det med stora bokstäver "STRAWBERRY". Sedan traskade vi iväg tillbaka till skolan och satt och spelade på mobilerna i tre hela timmar tills det blev musik. Min grupp fick rummet och när alla hade gått började Lisa spela början och helt plötsligt stod det still i mitt huvud. Det var bara fyra personer där inne, fem med mig, men ändå var det jobbigt att sjunga så våran musiklärare gav mig en mick. Sjung ut Columbus sa hon vänligt till mig. Efter tredje gången kom jag ihåg texten. In the light of the sun. Is there anyone? Oh dear you look so lost. Eyes are red, tears are shed. This world you must have crossed. Sjöng vi på tills det blev problem och jag fick springa runt och stämma gitarrer och hjälpa folk med takten eftersom det bara är jag som kan Boston i våran grupp. Sedan fick vi traska hem. När jag senare kom hem satte jag mig vid pappas dator och skickade handskrivna till alla glada på msn och dom svarade glatt tillbaka med regnbågar och skrev "CÅLÖMBÖZ *HJÄRTA*". Sedan skulle min syster vara jobbig och ha den till skolarbetet och jag erbjöd henne att låna min dator men icke sa micke. Hon skrek på pappa och pappa stormade in och blev genast på hennes sida. Så arg som jag blev stängde jag ner skärmen och rullade bort den ifrån mig och drog på mig en tjockiztröja och smällde igen dörren efter mig. Jag gick runt lite runt stockholm tills jag tröttnade och gick hem igen. Och nu sitter jag här, kall och otroligt trött. Jag kom ocksås att tänka på någonting en människa skrev till mig en gång i tiden. Han hade skrivit den till någon som jag inte riktigt vet vem, och det har liksom följt med mig vart jag än går, och det är lite den jag lever efter.
Jag räknar dagarna tills jag dör, tvåtusen trehundra femtiotvå dagar kvar. Livet blev aldrig som jag förväntat mig, och ändå blev jag aldrig besviken. När jag höll din hand så blev allting så himla bra, även fast jag hatar dig. Du förstår nog innerst inne att jag älskar dig, bara det att du inte vågar lita på känslan.
Jag vaknade imorse och blev förstörd. Pappa hade glömt köpa cornflakes, så jag bestämde mig för att inte äta frukost idag. Istället satte jag på mascara och lät min gula hy vara gul. Vanligtvis brukar mitt vita puder hjälpa mig, men idag kände jag inte för att vara blek. Så jag traskade iväg med oknutna converse till ungdomsmottagningen. Jag gick med Broder och Lisa och vi tappade bort oss och hade oss tills vi såg Emma och följde hennes fotspår tills vi kom fram. Där satt alla tjejer i klassen och en kurator vid namn LISA. Hon frågade oss en hel massa sex frågor och frågade om vi någonsin hade tittat på porr. HAHAHAHAH. Sedan fick vi gå till en annan tjej som gav oss kondomer och visitkort. Jag fick ett paket med små hjärtan på och så stod det med stora bokstäver "STRAWBERRY". Sedan traskade vi iväg tillbaka till skolan och satt och spelade på mobilerna i tre hela timmar tills det blev musik. Min grupp fick rummet och när alla hade gått började Lisa spela början och helt plötsligt stod det still i mitt huvud. Det var bara fyra personer där inne, fem med mig, men ändå var det jobbigt att sjunga så våran musiklärare gav mig en mick. Sjung ut Columbus sa hon vänligt till mig. Efter tredje gången kom jag ihåg texten. In the light of the sun. Is there anyone? Oh dear you look so lost. Eyes are red, tears are shed. This world you must have crossed. Sjöng vi på tills det blev problem och jag fick springa runt och stämma gitarrer och hjälpa folk med takten eftersom det bara är jag som kan Boston i våran grupp. Sedan fick vi traska hem. När jag senare kom hem satte jag mig vid pappas dator och skickade handskrivna till alla glada på msn och dom svarade glatt tillbaka med regnbågar och skrev "CÅLÖMBÖZ *HJÄRTA*". Sedan skulle min syster vara jobbig och ha den till skolarbetet och jag erbjöd henne att låna min dator men icke sa micke. Hon skrek på pappa och pappa stormade in och blev genast på hennes sida. Så arg som jag blev stängde jag ner skärmen och rullade bort den ifrån mig och drog på mig en tjockiztröja och smällde igen dörren efter mig. Jag gick runt lite runt stockholm tills jag tröttnade och gick hem igen. Och nu sitter jag här, kall och otroligt trött. Jag kom ocksås att tänka på någonting en människa skrev till mig en gång i tiden. Han hade skrivit den till någon som jag inte riktigt vet vem, och det har liksom följt med mig vart jag än går, och det är lite den jag lever efter.
Jag räknar dagarna tills jag dör, tvåtusen trehundra femtiotvå dagar kvar. Livet blev aldrig som jag förväntat mig, och ändå blev jag aldrig besviken. När jag höll din hand så blev allting så himla bra, även fast jag hatar dig. Du förstår nog innerst inne att jag älskar dig, bara det att du inte vågar lita på känslan.
Kommentarer
Trackback
