kennedi.


Du blir min räddning.

TJALLA.
Jag vaknade upp av att mamma skrek: COLUMBUS, NU GÅR DU UPP. Så jag gick upp och åt flingor med mjölk, det var inte som det brukar vara. Dom blev mjuka och degiga så jag drack bara mjölken och drog på mig conversen och traskade vidare. Som vanligt mötte jag Lisa och Broder och vi pratade om gårdagen och Lisa pratade på om deras franska prov och jag gick mest och drömde mig bort. Jag fick till en extra matte och mötte en kille som skulle vara min mentor för dagen eftersom Emma hade fullt upp. Någonting på H hette han. Nelli följde även med men han lät bara mig prata. Vi sätter den smarta i fokus sa han och skrattade. Medans jag och nelli kämpade oss igenom tal trettiotre så började han nynna på Mannen i den vita hatten. Jag frös till. Aldrig aldrig aldrig aldrig någonsin har jag hört någon kille sjunga Mannen i den vita hatten, inte heller kent för den delen och dessutom sjöng han tyst och vackert. Och när vi var klara så sa han LYCKA TILL MED MATTESTUDIERNA TJEJER och innan han stängde dörren sa han även SPECIELLT DU COLUMBUS. Det var en fin mattelektion. En mycket mycket mycket fin mattelektion. Sedan hade vi håltimme och jag och Lisa och Broder traskade runt överallt och målade våra läppar röda och våra ögon svarta. Och så gick vi tillbaka och hela NO lektionen fick jag rita genetik grejer och Bengt berömde mig och sa åt mig att rita mer saker, så jag ritade. Tills det ringde ut och jag samlade ihop alla saker och folk tog med mig till PRISEXTRA. Där satt vi med tre STOOOOOOOORA glasspaket och en STOOOOOOOOR flaska sockerdricka och skrattade och hickade. Solen sken fast det var så kallt att jag fick låna Daniels tjockisztröja. Jag satt med ena hörluren som spelade kent för mig och andra örat viskade folk saker i mitt öra. Och så tog glasspaketen slut och drickan hälldes ut så skiljdes vi åt. TREVLIG HELG COLUMBUS skrek alla efter mig och jag vinkade glatt. För en gångsskull kändes Stockholm hemtrevlig, efter femton långa år. Sedan traskade jag hem hela långa vägen hem och jag gick i skuggan och hackade tänder. När jag kom hem orkade jag inte med Nellis eviga tjatande om att jag skulle komma ikväll så jag satte som upptagen och skrev DUMMA PULVER som namn. Men det nappade ingen på, alla skulle prata på. DUMMA PULVER! Och nu känns det genast som att jag lyssnar på för mycket kent, icke bra. Vänta bara, snart tröttnar jag igen.
tjugoåtta dagar kvar.

JÄVLA KÄRLEK. JÄVLA SAKNAD.

TJALLA.
Imorse flög fram och så stog jag där, precis vid mål med ameli brevid mig. Och jag måste säga att det kändes awesome. Jag fick lyckorus igenom en och en halvtimme av origentering och sprang, sjöng, skuttade, nynnade och tryckte i bokstäver i pappret. Bokstäverna bildade Rödabergsskolan. HAHAHAHAH. Det haglade, regnade och var solsken och tillslut gick jag och ameli tillbaka när vi hade tagit alla bokstäver och hjälpte halva klassen på väg. VART LIGGER NUMMER FEMTON COLUMBUS skrek dom och jag pekade glatt och svarade BAKOM STENEN. Det var så fint att tävla tillbaka och ameli skrek DET ÄR FUSK, DU ÄR SNABBARE ÄN MIG. Vi var näst snabbast i våran klass och var en klara en halvtimme innan alla andra. Så vi satt och drack vatten tills dom låste upp och vi fick traska hem. När vi var framme i SKANSTÖÖÖÖÖÖÖLL så kom vi på att vi var tvungna att vänta på Lisa så vi satte oss ner på marken och ameli gav mig ett rutit papper som jag fick rita och skriva ner saker jag kände. Det var så roligt och vi satte på Amelis ipod och på med alla barnlåtar vi kunde och satt och skrattade åt alla roliga saker vi kunde rita. Vi skrev ner texter och ritade saker till dom tills lisa kom, sist. Så lisa satte sig ner brevid oss och Ameli gick så vi bytte ipod till lisas och hon satte på I got a feeling och vi traskade vidare tills vi tillslut förstod att vi hade gått för långt åt FEL HÅLL. Vi var mitt ute i ingenstans och det började bli kallt i våra blöta kläder. Vi klättrade upp på något vi döpte till "STOOOOOOORA BERGET" och skrek ut JÄVLA STOCKHOLM. JÄVLA REGN. JÄVLA SKOG. JÄVLA KÄRLEK. JÄVLA SAKNAD. JÄVLA BORTTAPPNING. JÄVLA TÅRAR. tills vi tröttnade och satte oss ner. Tillslut började vi gå och frågade efter vägen tretusen gånger tills vi hittade hem till mig. Där tog vi farväl och hon gick hem till sig.
Trettio dagar kvar.

PAEJJA!

KENAKENAKENA.
Vi hade för första gången sedan skolstarten sovmorgon imorse och jag blev nästan för lycklig när jag kikade på klockan och såg att den visade åtta. ÅTTA! Annars måste jag kliva upp tio i sju varje morgon men istället hoppade jag upp ur sängen och satte på Johnny cash och sjöng med så högt jag bara kunde. Det började med att vi hade hemkunskap och vi fick laga PAEJJA med kyckling och sedan SHELLS som var någon efterrätt som smakade som sockerkaka fast liiiiiite godare. Sedan bjöd Ameli in mig och spela GITARR HJÄLTE och jag sa såklart ja! Sedan ringde jag Kennedy som lyssnade på när jag spelade och när jag skrek FAN! hela tiden. HAHAHAHA. Sedan gick dagen på och vi slutade. Lisa skulle stanna med Emma idag så jag fick traska hela långa vägen hem. Men jag hade packat ner ipoden i väskan idag så jag satte på den. Och när jag traskade där igenom den gråa dagen så sattes Äntligen på väg och helt plötsligt kändes allting så glatt. Pappa hade sett min hemkunskapsläxa så han hade köpt hem fisk och fruktsalladsgrejer så jag fick helt enkelt göra den idag. GÖR EN GOD FISKRÄTT HEMMA MED EFTERRÄTT TILL ERAN FAMILJ OCH GÖR EN RAPPORT OM DET sa hon innan hon gav oss läxan. Så nu väntar jag på att pappa ska komma hem så han kan visa mig hur man delar en fisk med fjäll på. Den lilla laxens rygg glänser vackert i silver och det känns faktiskt en hel massa hemskt att ta bort det. Pappa har även bjudit hem mamma hit och äta eftersom det ska vara till fyra. Imorgon har vi idrottsdag och börjar tolv och jag ska sova till tio. TIO! Och nu kom pappa hem så jag ska fortsätta att dela min lilla lax, som jag funderar på att döpa till GEORGE. Eller så döper jag den inte, för då kommer jag inte kunna äta den sen. Och föresten så hittade jag min halsduk så imorgon kommer bli en varm dag. Varm, rolig och helt fantastisk dag. OCH FÖRESTEN SÅ HAR JAG HITTAT MIN THE SIMS SKIVA, SÅ NU ÄR ALLTING FRID OCH FRÖJD HEMMA HOS COLUMBUS.

änglar.

KÉNA.
"Först såg jag stjärnhimlen och ur himlen flög en ängel ner. Mamma brukade läsa en bok för mig när jag var liten med precis samma bild som jag såg då. Det gick en kall rysning igenom och även fast ängeln inte vände sig om visste jag vem det var. Framför mig reste jag mig upp och började gå emot ängeln, jag ville så gärna känna på dens vingar. Jag ville se ansiktet. Men när jag kom fram blev det svart, men känslan satt kvar. Även fast mörkret var där kunde jag känna i hela kroppen hur mjuka vingarna var. Hur mina fingrar kände på dom vita klara fjädrarna och då slog jag upp ögonen."

Take a glorious bit of the whole world.

You could be happy and I won't know,
but you weren't happy the day I watched you go.
And all the things that I wished I had not said,
are played in loops until it's madness in my head.
Is it too late to remind you how we were?
But not our last days of silence, screaming, blur.
Most of what I remember makes me sure,
I should have stopped you from walking out the door.
You could be happy, I hope you are.
You made me happier than I'd been by far.
Somehow everything I own smells of you,
and for the tiniest moment it's all not true.
Do the things that you always wanted to
without me there to hold you back, don't think, just do.
More than anything I want to see you, girl,
take a glorious bite out of the whole world.

this time I will last.

asdd

Fear is the heart of love.

KÉNA.
Nyss var allting bra, allting var så himla glatt. Men så började håkan spela på min playlist och jag drar mig tillbaka, till där jag träffade mr.anonym för första gången och jag började läsa alla mina mail där till honom. Och så återvänder jag dit igen, där jag hör hemma. Där det gör så himla ont utan att känna smärtan, där jag desperat skriver ditt namn i mitten av ett vitt papper och nynnar med till varenda låt med en vacker låt text. Där jag sedan skriver ner varenda låt text som får mig att tänka på dig. Och jag kan inte släppa tanken att jag trodde att jag var över dig, att jag faktiskt för en gångsskull hade släppt tankarna tilldelade dig. Jag trodde att känslan hade försvunnit, den känslan jag vill fånga i en bild. Den känslan jag vill skrika ut och skriva ut. Men tydligen inte. Och jag kan se mig själv igenom någon annans ögon. Jag kan se hur mina ögon är rödsprängda och hur dom en gång svarta ögonen har färgat mitt ansikte grått. Och hur jag fryser, hur det känns så iskallt runt mig. Och allt tar mig tillbaka till i somras då jag praktiskt taget sprang hem till broder varje natt. Hur sent det än var släppte hon in mig och vi gick ut och gick. Jag kommer ihåg hur jag grät öppet och hur enkelt det kändes att äntligen inte bry sig om hur jag såg ut. Och hur Broder kramade mig och lovade att allting skulle bli bra, att det skulle försvinna tillslut. Och hur vi satte oss på gräsmattan och tittade upp på himlen, ibland var den så ljus och förlåtande och ibland var den så mörk och stjärnklar att jag nästan blev avundsjuk på hur vackra stjärnorna var. Och jag kommer ihåg hur jag bad Broder varje gång att berätta om Tobbe, hur jag desperat ville få bekräftat att jag inte var ensam. Och hur jag kommer ihåg att det lilla ljuset Broder alltid bär i hennes ögon slocknade när jag bad henne, men ändå ställde hon alltid upp. Vi kramade varandras händer, ibland grät vi tillsammans och ibland låg vi bara ner och stirrade upp på himlen och lät tystnaden tala för sig själv. Jag kommer ihåg hur jag förstod att varje natt var en natt närmare till det normala och jag kommer ihåg hur jag njöt varje sekund av att vara nära Broder, hur jag visste att hon skulle förstå. Och det slår mig isär att jag inte alltid är där för henne, för min alldeles egna Broder, lillasystern jag aldrig fick. Hur det ibland känns så himla hopplöst att ha dig nära och så gärna vilja se den glada sidan av dig, men ditt ljus är borta och det slår ner mig. Bryter ner mig. Och tillslut kommer jag ihåg dagen vi firade våran femårsdag och jag tog fram min gitarr och jag spelade I will follow you into the dark och vi båda satt och sjöng med, tyst för varandra. Och jag sa: Jag vet att jag någon dag kommer förlora hela världen, jag kan bara hoppas på att du kommer försöka vinna tillbaka den med mig när den dagen kommer.

I missed your skin when you were east.

SÖNDAG ÄR EN S(K)ÖNDAG! Jag gjorde absolut ingenting som man inte gör på sköndagar. Jag duschade, hittade en hel massa spel och spelade dom och lyckades att ha sönder ett till glas som fick mina fingrar att blöda. Jag lyckades även att komma försent och fick som straff knäppa massa kort på nellieboy och så hittade jag en hel del fina låter till playlistor till folk. Mamma kom ocksås och hälsade på och lagade en stor middag och pappa var ovanligt glad hela dagen. Och när solen lade sig över vasastaden tog jag och pappa en promenad och han frågade hur det gick i skolan och allt sådant. Sedan när vi var hemma bjöd gustel in mig till en grupp konversation med en hel massa människor och han började förklara varför han är emot gay festivaler och då gick alla emot honom och han hade till&med bjudit in en bisexuell människa, INTE SMART GUSTEL! Och efter det ringde jag kennedy som jag har gjort i fyraaaaaa nätter nu. Och vi skrattade och jag sprang runt och letade efter min the sims 3 skiva. JAG-HITTADE-DEN-INTE-ÄR-DEN-BORTA-? Tillslut gav jag upp och hittade istället min zoo tycon skiva och började spela det istället. Egentligen skulle jag göra kennedy och sedan A och V (HAHAHAH, KOD NAMN IFALL A SKULLE HITTA BLOGGEN. JAG TAR INGA ONÖDIGA RISKER!) och så skulle kennedy vara gift med A men ha en affär med V. Men det gick ju icke utan the sims, så jag gjorde två gazeller vid namn A och V och en som hette Kennedy. Och Kennedy blev gravid med Vs barn. Och A följde efter Kennedy ett bra tag tills han gav upp. Stackars A. Sedan la jag ifrån mig mobilen och somnade. När jag vaknade mitt i natten smög jag upp och gick på toa. När jag kom tillbaka och låg helt tyst hörde jag Kennedy sucka och så somnade jag om. Hur långt ifrån du än är, känns du alltid så himla nära.

I just can't sleep on this tonight.

Hela lördagen har varit lätt, kort och ensam. När pappa äntligen kom hem med mat satte vi oss vid bordet och för första gången på mycket länge var det bara jag och pappa som satt där. Pappa sa absolut ingenting utan lät radion i bakgrunden prata åt honom. Jag satt och petade i maten istället för att äta, och jag kände hur pappa tittade på mig. Och så började en låt spela i bakgrunden och det gick en kall kår igenom hela kroppen. Jag kunde inte komma ihåg vad den hette men jag visste att jag kände igen den. Och så när han började sjunga i den fick jag starka minnen som slog till mig. Jag tittade upp på pappa och förstod att dom spelade min och pappas låt. I två hela somrar spelade vi den, varje gång vi åkte bil spelade vi samma låt och sjöng högt med till den varje gång. Jag mötte pappas ögon och fick tårar i ögonen. Jag kände mig så himla skyldig. Så bröt jag tystnaden och började förklara mig och säga förlåtande ord till honom. Och så ändrandes hans oroande blick till hans alltid lika välbekanta "glimten-i-ögat"-ögon. Och vi började prata om helt obetydelsefulla saker som hände och kommer hända och allt som har hänt och så var muren emellan oss bruten. Det var så nära sagolikt att jag blev chockad. Jag hade otur med min mamma men tur med min pappa. Att han är så hemskt förstående och alltid så himla öppen för att lyssna på vad jag har att säga. På mammas sida är jag den yngsta och har så liten talan och det är onödigt att ens prata. Jag gillar att sitta ner i ett hörn där, sitta och lyssna på musik eller gå ut och springa. Medans på pappas sida är jag fortfarande yngst men där lyssnar alla. Dom tystnar när jag pratar och nickar när dom håller med och då helt plötsligt är det som att jag betyder mest i världen. Men ändå gillar jag mer att vara hos mormor och morfar än hos pappas släkt. Jag behöver ingen ursäkt att hålla mig undan, att läsa eller gå ner till bryggan. Det är bara mormor som bryr sig vart jag går. För resten av sällskapet får jag gärna sitta i sommarstugan och lyssna på musik tills solen nästan har gått ner och myggen börjar komma. Ändå är det i norrland som jag trivs bäst, där jag riktigt passar in. Och saknaden gör så ont att jag blir knäsvag. Snart blir det sportlov och då kommer jag tillbaka och hälsar på och gör små snöänglar i min ensamhet och räknar varje snöflinga som lägger sig på marken. För i norrland är allting möjligt, till&med för en borttappad Columbus.

21:10
No, I'm not colorblind, I know the world is black and white.

Allt har gått helt åt skogen.

23:49
KÉNA.
Dom här två senaste dagarna har varit så himla.. bortom ord'iga. Igår hade vi musik två gånger, en första lektionen och sedan en på lunchrasten för att vi behövde öva. Första musiklektionen fick vi inte musikrummet utan fick sitta ute i ljushallen och spela med en bas utan förstärkare, en gitarr, två trumpinnar och ett bord och en synt. Det lät inte vackert, inte alls som boston ska göra. Men vi försökte tappert ändå och lyckades faktiskt att få så att alla i vårat "band" spelar samma noter OCHOCHOCH(!!!!!) Broder smsade inte en enda gång under hela lektionen, duktigt! Kvart i gick vi upp alla trappor och tog över musikrummet i fem minuter och det räckte för att vi skulle få en försmak av hur vackert det kunde låta. Jag blev helt tårögd och satt och smålog åt mina medhjälpare. Efter det gick vi vidare till engelskan och det var rent utav tråkigt. tttttttttttttråkigt tråkigt tråkigt. Sedan hade vi någonting som jag inte kommer ihåg och så blev det lunch och lunchrast och vi begav oss till musikrummet. Det tog en kvart att koppla in allting, stämma en gitarr till Maria och hjälpa Nelly med takten till trummorna. Sedan satte jag mig i datastolen och så började Lisa spela introt. Det kändes så fint att sjunga ut i micken. Befrielse. Sedan kom Sandra som lär ut svenska åt oss och lyssnade och berömde oss till tusen tills vi var tvunga att gå och fortsätta med träslöjden. Jag och Lisa gör framsteg på vårat dockhus tills Lisa lyckades få sågbladet igenom tummen och BLODET SPRUUUUUUUUUTADE. Så jag gav upp och tog med henne till skolsystern och väntade utanför. När hon kom ut hade hon ett STORT plåster på tummen som var rödbrunfärgat. Senare blev det SO och så slutade vi. Och jag gick hem och pratade med kennedy i så många timmar att pappa blev helt förvånad när han skulle sova. "Columbus, pratar du fortfarande?" frågade han oroligt. Jag nickade bara till svar och fortsatte att svara på kennedys frågor. Det var mest det som gjorde dagen. Vi pratade, läste ur böcker, fällde tårar och hon följde till&med mig när jag skulle handla piggelin. Och vi la inte på heller när vi skulle sova utan jag la bara ifrån telefonen. När jag nästa dag vaknade var det avstängt och hade brutits. För första gången på riktigt länge kom jag inte ihåg vad jag drömde om den natten, hur hårt jag än tänkte. Jag vaknade halv sju och istället för att stiga upp halv åtta steg jag upp kvart i sju. Pappa var som vanligt ledigt på fredagar och log och nynnade hela morgonen. "Ha' det så roligt i skolan, Columbus" ropade pappa när jag skulle gå. "TACK!" svarade jag och traskade iväg till skolan. Hela dagen sa bara poff så slutade vi tidigare och jag sprang hem och slängde på mig AIK kläderna och knöt fotbollsskorna. Vi förlorade med allt för mycket och mitt knä började blöda så våldsamt när en flicka fick mig att glida två meter på knäna. Ändå fick hon straffen. Min tränare bytte ut mig och skrek "COLUMBUS, SPELA FOTBOLL ELLER SÅ GÅR DU HEM!" och jag tog bara min bag och traskade iväg. Han såg inte glad ut när jag gick och inte heller pappa som stod bredvid honom. Pappa följde inte ens efter mig utan stod kvar och stirrade på när dom andra blev helt överkörda över det andra laget i guldiga tröjor. Jag satte mig på tunnelbanan och satte istället på ipoden och höjde volymen. När jag kom hem var det helt tyst i lägenheten. Inte ens tvn var på, ingenting. Det händer nästan aldrig att min syster inte är hemma och sitter vid tvn eller ha på musik på hennes dator, men just idag var det så himla tyst. Jag behövde ljud och glädje så jag satte mig vid datorn och Nine in the afternoon, inte ens den hjälpte idag. Pappa kom hem senare och tittade inte ens på mig. Bara gick vidare som om ingenting hade hänt. Han tog med sig Adam ut och istället satt jag tyst i soffan tills mobilen ringde och Lisa och sa att hon snart skulle komma till mig. Just det, hippiefesten. När hon kom fram loggade hon in på hennes spotify och tog fram en hel massa roliga barnlåtar som vi sjöng högt åt och skrattade så det rann tårar ner ifrån våra kinder. Vi traskade iväg till festen och den var så rolig att jag skrattade högt. Jag och lisa hade våra hippieband och skålade i plastglasen så ofta och häftigt att vi var tvungna att fylla på glasen varje gång för att få någonting att dricka. Och sedan bjöd Nellie alla in oss till att kika på Just my luck i hennes GIGANSTISKA sovrum. Vi la oss alla i hennes GIGANSTISKA säng och tittade upp på den GIGANTISKA tvn. Även fast jag har sett filmen förut har jag aldrig märkt hur gullig den är, så fin och ändå som alla andra sådana filmer. Sedan begav vi oss hem lyckliga och med världens största sockerdrickebubbel i magen. Och nu sitter jag här, uttråkad och ska snart ringa Kennedy. Lite det jag lever på just nu. Gud, jag vill till Gayvle och träffa henne igen. Bara en gång till.

00:11
Vad var det som verkade så stort, vad var det som kändes så magiskt?

play the love song.

asdwhagedf

tvåtusen trehundra femtiotvå.

KÉNA.
Jag vaknade imorse och blev förstörd. Pappa hade glömt köpa cornflakes, så jag bestämde mig för att inte äta frukost idag. Istället satte jag på mascara och lät min gula hy vara gul. Vanligtvis brukar mitt vita puder hjälpa mig, men idag kände jag inte för att vara blek. Så jag traskade iväg med oknutna converse till ungdomsmottagningen. Jag gick med Broder och Lisa och vi tappade bort oss och hade oss tills vi såg Emma och följde hennes fotspår tills vi kom fram. Där satt alla tjejer i klassen och en kurator vid namn LISA. Hon frågade oss en hel massa sex frågor och frågade om vi någonsin hade tittat på porr. HAHAHAHAH. Sedan fick vi gå till en annan tjej som gav oss kondomer och visitkort. Jag fick ett paket med små hjärtan på och så stod det med stora bokstäver "STRAWBERRY". Sedan traskade vi iväg tillbaka till skolan och satt och spelade på mobilerna i tre hela timmar tills det blev musik. Min grupp fick rummet och när alla hade gått började Lisa spela början och helt plötsligt stod det still i mitt huvud. Det var bara fyra personer där inne, fem med mig, men ändå var det jobbigt att sjunga så våran musiklärare gav mig en mick. Sjung ut Columbus sa hon vänligt till mig. Efter tredje gången kom jag ihåg texten. In the light of the sun. Is there anyone? Oh dear you look so lost. Eyes are red, tears are shed. This world you must have crossed. Sjöng vi på tills det blev problem och jag fick springa runt och stämma gitarrer och hjälpa folk med takten eftersom det bara är jag som kan Boston i våran grupp. Sedan fick vi traska hem. När jag senare kom hem satte jag mig vid pappas dator och skickade handskrivna till alla glada på msn och dom svarade glatt tillbaka med regnbågar och skrev "CÅLÖMBÖZ *HJÄRTA*". Sedan skulle min syster vara jobbig och ha den till skolarbetet och jag erbjöd henne att låna min dator men icke sa micke. Hon skrek på pappa och pappa stormade in och blev genast på hennes sida. Så arg som jag blev stängde jag ner skärmen och rullade bort den ifrån mig och drog på mig en tjockiztröja och smällde igen dörren efter mig. Jag gick runt lite runt stockholm tills jag tröttnade och gick hem igen. Och nu sitter jag här, kall och otroligt trött. Jag kom ocksås att tänka på någonting en människa skrev till mig en gång i tiden. Han hade skrivit den till någon som jag inte riktigt vet vem, och det har liksom följt med mig vart jag än går, och det är lite den jag lever efter.
Jag räknar dagarna tills jag dör, tvåtusen trehundra femtiotvå dagar kvar. Livet blev aldrig som jag förväntat mig, och ändå blev jag aldrig besviken. När jag höll din hand så blev allting så himla bra, även fast jag hatar dig. Du förstår nog innerst inne att jag älskar dig, bara det att du inte vågar lita på känslan.

Radion spelar vår sång.

Jag orkar inte skriva om dagen, den var tråkig och bra och sedan dålig. Jag hoppar till teatern efter skolan. Det började med att vi alla gick dit tillsammans, tog kort och skrattade högt och drack våra tvåliters sockerdricka. Lite av världens bästa dricka, den smakar socker och bubblar fint i munnen! Jag och lisa fick platserna brevid varandra och när mörkret lade sig i salongen satt vi som trollbundna i två timmar tills ljuset sattes på igen och det blev paus. Så vi tog oss ut och satte oss vid ett GIGANSTISK bord med alla roliga i klassen och pratade om teatern och hur mycket vi gillade den. Hugo var gullig nog och gav mig en av hans ipod hörlurar och satte på IGNORANCE - PARAMORE på lagom volym. Det var så himla perfekt. IGNORANCE IS YOUR NEW BESTFRIEND, IGNORANCE IS YOUR NEW BESTFRIEND skrek hörlurarna ut och jag satt och drack medans ameli satt och pratade med roliga dialekter så jag sprutade ut allt. Alla började skratta åt oss och bordet blev helt kladdigt. När vi började traska in i salongen igen gav Gustel mig hans hatt. FIN ÄR DEN, FIN-FIN-FIN och jag tackade snällt. När mörkret la sig än en gång började dom sjunga Poison och jag började sjunga med. Lisa började skratta åt mig för att jag sjöng så högt. Sedan tog den slut och vi skuttade alla ut, hand i hand. Nästan iallafall. Lisa hällde sina bacon grejer på Gustel och sa att det regnade grisar. HAHAHHAHAHA. När jag väl hade traskat hem och blivit insläppt i porten kom smset. Världens världens värsta sms. Jag såg att det var ifrån Lisa så jag öppnade det och läste det, en gång. Två gånger. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju. Åtta. Nio. Tio gånger. Jag blev fan nästan våldtagen!!!! stod det, exakt. Jag slog hennes nummer och fick upptaget tonen så jag smsade henne att hon skulle ringa mig när hon kunde. Kanel<3<3<3 ringer stod det efter ett tag. Jag svarade och Lisa började med en helt förstörd röst förklara. Jag blev tårögd och nickade bara till svar. Även fast hon inte kunde se mig forsatte hon och det enda jag kunde säga var: fan. och lisa förstod, för lisa förstår alltid. Jag började gråta för hennes skull och önskade tyst att jag hade ringt henne. Att jag hade tänkt som jag alltid gör att ringa lisa, för att hon har så lång väg att gå hem själv. Han hade tryckt upp henne mot en vägg och tagit hans ena hand emot hennes mun. Sedan hade han börjat viska saker i hennes öra. När en kille tillslut kom fram innan han hann göra någonting sprang han för sitt liv och lisa hade börjat springa, hela vägen hem. Det enda jag kunde tänka på var en kent text.
Stockholm ligger öde och världen håller andan.

I know the feeling.

asdawad

the stars never shine for the wildheart

20:46
KENA.
Jag vaknade imorse av att klockan var sex. Jag försökte somna om men pappa hade satt på radion i köket och nyheterna skrek ut katastrof efter katastrof. Jag blev så irriterad att jag ställde mig upp så snabbt att allting blev svart framför ögonen och jag var tvungen att sätta mig ner igen. Efter det gick jag in till köket och hällde upp vanilj yoghurten och blandade det med cornflakes satte jag mig ner framför pappa som satt med hans läsglasögon och knappade på hans dator. Jag stirrade på honom hur länge som helst, jag ville bara att jag han skulle titta upp och se att jag var vaken. Men han verkade inte bry sig. Så jag gick till vardagsrummet och satte mig i fönstret. När jag dinglade med benen och försökte att inte titta ner tog jag min första tugga av min frukost. Då försvann all min irritation och istället satte jag in benen och la huvudet mot väggen. Det var ljust och vackert. Jag blev nästan rörd till tårar över utsikten. Eftersom jag hade en hel massa tid över loggade jag in på spotify och försökte hitta massa nya låtar till en ny spelningslista utan framgång. Alla bra låtar finns på youtube, alla covers och live inspelningar och allt sådant finns på youtube. Inte på spotify. Hela skoldagen gick så snabbt. Vi fick gör HLR på en docka. Man skulle trycka trettio gånger på bröstet på dockan, varje gång man tryckte rätt klickade det. När man kikade på killarna i klassen hade dom antingen deras tunga nertryckt i dockans mun eller så såg det ut som om dom våldtog dockan som bara bestod av "lungor" och "ansikte" och dom tyckte det var så hysteriskt roligt att dom la till djupa stön till det hela. Ari bara suckade. När vi senare skulle blåsa in luft i dockan stack resten av killarna in tungan i den ocksås och höll den där ett bra tag. Senare fick vi rädda varandra och även svara på några frågor på datorn. Sedan hade vi slöjd och så fick vi traska hem. Jag fick sitta och leta upp låtar på spotify tills pappa ringde och skrek "COOOOOLUMBUS, DU SKA VARA I SOLNA OM EN HALVTIMME. SKYNDA!" och då kom jag på. Jag skulle ju ut på planen och vara duktig inför hela aik klacken. Jag sprang ut genom dörren och kom fram till solna precis i tid. Vi gick in på arenan och fick gå på gräset. Gräset jag har suttit och stirrat på i femton år. Enda sedan jag föddes har pappa visat mig hur man spelar, lärt mig att AIK är kärlek. Så när jag stod där på planen, på det gröna gräset och log mot kamerorna gick det en kall kår igenom kroppen och ericka viskade svagt i mitt öra "råsunda, I'll be back" och blinkade åt mig. Vi fick även sitta och skrika "FRAMÅT STOLTA AIK" en hel massa gånger innan dom gjorde mål och då bestämde jag och lisa oss att gå hem, gå gå gå hem. När jag kom hem gjorde jag en ny playlist, satte in låtarna jag en gång har gråtit åt och började tänka tillbaka. Minne efter minne drog mig tillbaka. Och det enda jag kunde tänka på var Mr.Anonym. Hur varje låt på listan en gång har varit någonting som fått mig att tänka på dig. Så jag döpte listan till "Tror du på kärleken, Mr anonym?"

21:01
For diamonds do appear to be just like broken glass to me.

jag förtjänar ett öde värre än döden.

asdasdasd


Can I hold you one last time?

18:54
KENA!
jag har inte skrivit på länge, jag veeeeeeet. Jag orkar inte skriva allting jag har gjort så jag beskriver igår kväll istället. Jag började bråka med radiokiller. Han tycker att jag är oansvarig. "COLUMBUS, FÖRFAN. VÄX UPP NÅGON JÄVLA GÅNG!" "VAFAN VILL DU HA IFRÅN MIG, COLUMBUS?" Jag blev så tyst när han skrek det sista och så la jag på. Klick så tog det slut. Det blev helt tyst. Tills han ringde upp. En gång. Två. Tre. Fyra. Fem gånger. Tillslut gav han upp. Så satte jag på ljudlöst och la den i en låda. Och du bytte spotify låt till Samma nätter väntar alla och helt plötsligt blev jag så himla ledsen. Jag kände mig så himla hopplös. VARJE GÅNG JAG SKAKAT HEM OCH LÄNGTAT EFTER DIG IGEN lät det ut ifrån datorn och jag tog tag min stol och slog den emot väggen. Efter tre slag gick den sönder, tusentals svarta plastbitar föll till marken. Det såg ut som svart glas. Fan dig Radiokiller, fan ta dig. Och fan dig Mr. Anonym, fan ta dig. Så jag tog min dipliner och började skriva och rita på mina lår och ben. Jag skrev upp alla fina texter jag kunde komma på och en hel massa stjärnor och hjärtan och ögon som fällde tårar medans Johnny cash spelade det sista för natten.

19:01
Can I hold you one last time,
to fight this feeling that is growing in my mind?

för samma nätter väntar alla.

asdaassddaesg
Den här staden är ägnad dig.
Alla gator hånar mig.
Och mina tårar, din stad, vet
att allt är alldeles för sent.

Jag vet att jag har mig själv och skylla,
jag har vetat det varenda fylla.
Varje gång jag har skakat hem
och längtat efter dig igen.

you are my life now.

asdasdaaasss

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0