COLUMBUS

Det gör ont överallt. I halsen för att jag har legat och skrikit i kudden allt för länge. I hjärnan för att tänkt för mycket. I öronen av allt för hög musik som får mig att tänka dumma tankar. I ögonen för att jag har gråtit för mycket. Men mest i hjärtat. Mest ont gör det faktiskt i hjärtat. Det värker som i en hjärtattack beredd att döda mig. Om det ändå vore så. Om det ändå vore så väl att jag var hjärtlös, kall och icke förstörbar. Men istället är jag känslig och fylld av hopp. Varför bryr jag mig ens om att försöka, när det enda sedan start bara slickat botten? Varför har jag inbillat mig i ett halvår att det går över, när det inte gör det? Jävla värkade hjärta. Jag spelar en enda låt på repeat, en enda låt på fyra minuter och tio sekunder. Den får mig att tänka på dig. Minnen. Tårar. Hjärtattacker. Den dånar ut till mig, förstör mina öron. Jag älskar hög musik, det känns som att den når enda till hjärtat då. Då får hjärtat höra att jag inte är ensam. Men ensam är det jag just är. Ensam att känna så för dig. Obesvarat. Storslaget. Hemskt. Jag ska gråta mina ögon rödare nu. Jag behöver inte det här. Jag behöver inte det här.
Jag behöver verkligen inte det här.