COLUMBUS

ÖH. jag gick hem efter uppspelet som vi fick en hel massa beröm för och la mig i sängen och grät. Antagligen för att jag var så trött som jag var, och för att jag var så sjuk som jag var. Någonstans mellan alla mina tårar och hemska tankar somnade jag och vaknade när min syster kom hem med popcorn. TILL EN SJUK COLUMBUS sa hon och gav mig en skål. Jag tog ett och kände hur hungrig jag var. Jag äter aldrig längre frukost. Jag är aldrig hungrig heller. Förutom nu då. I alla fall var klockan halv tre och så satte vi oss och tittade på John Tucker Must Die. Dum film. Men den fick mig på andra tankar. Så satte jag mig och skrev mer på Mr. Anonym brevet och det blev klart. KLART. Jag skickade det till Lisa och hon tyckte jag skulle skicka det, men skicka det vill jag junte. Jag vill bara skriva av mig, och sedan ta bort det. Jag satte på en hel massa låtar som värker när jag lyssnar på dom, för att jag tänker så hårt på just Mr. Anonym när jag hör dom. ÅH, DENNA SMÄRTA. FÖRSVINN! Jag har så himla ont i huvudet, helst av allt skulle jag vilja gå och sova redan nu. MEN DÅ KOMMER JAG VAKNA TYP FEM. ÖH. Jobbigt. Dessutom har jag ungefär tjugo missade samtal ifrån Radiokiller. Jag vill inte ringa upp. Jag vill inte reda ut allting. Jag vill bort härifrån, och det ska jag ocksås.