COLUMBUS

TJALLA. När jag gick ut ifrån lägenheten, efter att ha bråkat med pappa, så kände jag mer nere än botten. Jag hatar att såra min pappa, och ändå gör jag det. Idiotiskt, jag vet. Jag kommer ihåg förut hur jag jag överallt hur folk skrev av deras kärlek till deras föräldrar, för att söka någonslags förlåtelse, och hur dumt jag tyckte att det var. Dom kan ju inte läsa det, inte se hur den egentligen känner. Så därför älskade jag hur nära jag var min pappa, hur jag kunde prata med honom om precis allting och hur han var min allra bästa vän. Men nu, det känns fel. Han är hemma, går runt precis som alltid. Lyssnar på sporten, precis som förut. För honom har ingenting förändrats. Men nu känns det som att han nästan har glömt bort mig och min syster, vi är bara vardag för honom. Han väcker mig och sedan traskar han iväg till jobbet, hur lycklig som helst. För där får har träffa Anette aka. kvinnan som tog min plats. Hur överdrivet det än känns så känns det som att han tar mig för givet. Jag kommer alltid finnas där, alltid vara hans dotter. Medans Anette är ny, spännande och erbjuder honom en sån stor lycka. Det kanske är därför jag har förlåtit mamma, kramar henne nu alltid när hon kommer och går, hur jag kan gå hem till henne när jag är arg och bara sitta och lyssna på mammas liv. Hennes liv får jag plats i, hon vill ha mig där. Kanske borde jag bo mer hemma hos henne, så att jag tröttnar. Så att jag får träffa pappa mindre, men mer värdefull tid. Var de det här du ville, pappa? Blev livet som du ville det?