Det är så här man mår när man hemligheter har.
"Tid kommer och går, precis som alltid förr. Den följer ständigt reglerna, följer dom slaviskt, för att aldrig halka efter. Förut var tiden så oviktig, den bara fanns där. Nu räknar jag sekunderna utan dig på mina fingrar. Den går nu så långsamt att jag kan sitta och dra streck på ett snart fyllt papper. Streck efter streck. Jag kommer fylla en hel massa papper innan jag kan släppa taget. Ibland mådde jag så dåligt att jag trodde att jag sov när jag var vaken. Jag kunde ligga på sängen utan att veta om det var natt eller dag, utan att jag tyckte att det var någon mening att gå upp och möta mitt öde. Jag skrapade för många sår i min hud för att jag ska orka räkna dom, för dom har för länge sedan läkt. Jag lät mina naglar växa långa och rev upp sår, för jag trodde att det skulle hjälpa. Jag trodde att det var blodets fel, det var mitt blod som hade fått dig att försvinna så plötsligt. Det finns fortfarande dagar då jag är övertygad över att det är blodets fel. Jag skulle aldrig kunna stå ut att någon annan än jag gjorde det, aldrig fick någon skada sig så djupt som jag gjorde. Ingen fick halka ner, ingen fick känna samma smärta som jag gjorde. Så jag satte på filmer där man förlorade, för att få någon slags tröst. Allting var en lek för mig, ingen kunde väcka mig där jag låg. Hjälplös. Men så vaknade jag upp, och fick se den hemska verkligheten. Att jag inte bara drömde en hemsk mardröm. Jag stod nu ensam kvar, såg hur du gick iväg och jag grät hav. Salta djupa hav. Jag slutade tillslut att bry mig om alla andra, jag blev fixerad av att må så dåligt som möjligt. Jag började testa gränser, hur långt klarar jag av att gå? Så jag sårade alla runt mig som betyder någonting. Sprang ute själv på nätterna och gick i farliga parker för att få se vad som hände. Jag gick mil på motorvägar för att någon bil skulle stanna och ta mig bort härifrån. Men ingen bil stannade, och tur är väll det. I efterhand. Jag kunde se i mina föräldrars ögon hur dom inte gillade den nya jag, men det var den du hade skapat. Jag levde vidare i den du skapade mig att vara. Jag satt tyst på kullen i norrland, satt och tittade på hur solen gick ner vid trädens högsta toppar och försvann i ögonblicket. Jag tänkte aldrig på vad som skulle hända sedan, jag satt bara där. En hel vecka satt jag där, två timmar varje dag, och grät i tystnad min själ torr. Hur kan en person skapa sådant krig inombords mig? Men jag åkte hem, det regnade, och sommaren tog slut. Jag fick kramar, kärlek att hålla hårt i och tröst som aldrig förut, och jag tror att jag överlever. Kriget inombords mig kanske fortsätter i evigheter, och ibland blir jag påmind om hur ont det gör där inombords, men än så länge har jag överlevt. Men så länge vackra låtar spelas, så länge jag sparat dina ord inuti i mig och så länge det finns folk som påminner om dig kommer det nog alltid vara en liten bit av dig där i mig, som gräver och gräver. Men jag låter kriget forsätta, jag låter dig få vinna. För slutet var redan skrivet i början. Någonting som aldrig riktigt hade en början, har inte heller något riktigt slut.
Kommentarer
Trackback
