COLUMBUS

TJALLA. När jag gick ut ifrån lägenheten, efter att ha bråkat med pappa, så kände jag mer nere än botten. Jag hatar att såra min pappa, och ändå gör jag det. Idiotiskt, jag vet. Jag kommer ihåg förut hur jag jag överallt hur folk skrev av deras kärlek till deras föräldrar, för att söka någonslags förlåtelse, och hur dumt jag tyckte att det var. Dom kan ju inte läsa det, inte se hur den egentligen känner. Så därför älskade jag hur nära jag var min pappa, hur jag kunde prata med honom om precis allting och hur han var min allra bästa vän. Men nu, det känns fel. Han är hemma, går runt precis som alltid. Lyssnar på sporten, precis som förut. För honom har ingenting förändrats. Men nu känns det som att han nästan har glömt bort mig och min syster, vi är bara vardag för honom. Han väcker mig och sedan traskar han iväg till jobbet, hur lycklig som helst. För där får har träffa Anette aka. kvinnan som tog min plats. Hur överdrivet det än känns så känns det som att han tar mig för givet. Jag kommer alltid finnas där, alltid vara hans dotter. Medans Anette är ny, spännande och erbjuder honom en sån stor lycka. Det kanske är därför jag har förlåtit mamma, kramar henne nu alltid när hon kommer och går, hur jag kan gå hem till henne när jag är arg och bara sitta och lyssna på mammas liv. Hennes liv får jag plats i, hon vill ha mig där. Kanske borde jag bo mer hemma hos henne, så att jag tröttnar. Så att jag får träffa pappa mindre, men mer värdefull tid. Var de det här du ville, pappa? Blev livet som du ville det?

TJALLA. Jag har glömt bort hur lång tid det var sedan jag grät, förstår ni då hur hemskt jag hade det förut? Varenda dag så var jag glad tills jag kom hem, lyssnade på låtar jag vet jag skulle gråta till, och så föll tårarna. Tusentals. Oräkningsbara liter tårar. Men nu känns det bättre. Jag har äntligen fått tag i mitt liv igen. Visst har dumma problem skapats mellan mig och pappa, och visst känner jag mig ensammare än någonsin, men det känns bättre så här. Med ett stort svart hål inuti mig, fyllt med problem och allt sådant. Jag ska försöka ladda ner Melissa Horns nya album, ny fin musik, och jag ska försöka att göra klart Lisas vantar. Jag vet att jag inte kommer hinna, men jag ska virka sönder mina fingrar för hennes skull. ÖH. Nu ska jag traska iväg och träffa världens bästa och handla julklappar. Dessutom har jag fått min ipod med 2 GB att fungera, så nu får en hel massa ny musik plats, och jag ska försöka ladda ner mer kent musik. Kanske lite låtar ifrån andra band ocksås. Så länge det här stannar så här, att jag inte kan komma ihåg hur många dagar sedan jag grät, för det borde ju egentligen betyda att jag är lycklig.. are.

"Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig. Jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig, och jag kan inte skilja på om jag vill skada dig. Du om någon borde förstå att man inte gör så här mot mig".

ÖH. FÖRLÅT. Jag är så trött, jag vet inte på vad. Jag har bara en trötthetskänsla inuti mig. Jag är trött på musiken, på att aldrig veta om jag är kär eller inte, på datorn, på skolan, på alla läxor skolan ger, att aldrig få ha sovmorgon ETC. ETC. ETC. Men mest trött är jag nog på Vita och hennes fula rykten. Ingen verkar tro på det, men ändå. JAG HATAR FOLK SOM INTE KAN ACCEPTERA ATT MAN KAN VARA VÄNNER. Alltid, alltid, alltid när man har kompisar som är killar så måste man AUTOMATISKT vara kära i dom. FEL, FEL, FEL! ÖH. JAG ORKAR INTE. Annars är allting toppen, några nya posters har följt med mig hem. SÅ JAG HAR SATT UPP DOM OCH DET KÄNNS FINT. Sen imorgon ska jag slå en pling till Mammi och prata lite med henne, eller kanske idag, och diskutera "DU MÅSTE HA JACKA"-grejen mammi har. Jag ska säga att jag ska köpa en DYR och så köper jag en billig så jag kan köpa en hel massa kjolar för pengarna istället. PLANEN = PERFEKT. FÖR JURRE, JAG HAR FÖRÄLSKAT MIG I KJOLAR. vackra. FINA. ÖHHHHH. JAG ÄLSKAR DOM. ÖH. Nu ska jag plugga. TRÅKIGT.
HAJDOOOOOOO!

Oh, he taught me to love him and promised to love,
and to cherish me over all others above.
How my heart is now wondering, no misery can tell.
He's left me no warning, no words of farewell.

Oh, he taught me to love him and call me his flower,
that was blooming to cheer him through life's dreary hour.
How I long to see him and regret the dark hour.
He's gone and neglected his pale wildwood flower.

ÖH. Jag låg vaken och pratade med Lisa i telefon tills vi båda tröttnade och la på. Det kändes ensamt att ligga i sängen, så jag läste ett kapitel ur Gossip girl som jag fick alla böcker utav pappa och sedan släckte jag ljuset. Det kändes som att mörkret kvävde mig, som att jag skulle spy så jag blundade och försökte tänka på någonting annat. Jag började drömma att jag sprang runt bland stockholms skyhöga hus, högre än dom någonsin varit, och letade efter Mr. Anonym. Han skulle dö om jag inte hittade honom så jag sprang. Det brände i lungorna och jag var så trött, men jag kunde inte sluta springa. Det var så kallt och jag fick panik och skrek ut men ingenting kom. Sedan försvann allting, det blev vitt och så vaknade jag. Då var det morgon, nio var klockan, och jag tog tag i täcket och drog det upp över halva mitt ansikte. Jag var så rädd för att förlora honom. Det var som att jag visste att han skulle dö om jag inte hittade honom, han skulle försvinna ifrån mig. Åh, drömmen var alldeles för hemsk för mig. För verklig. Jag klev upp, sminkade mig och drack o'boy och traskade iväg till Ameli. Där fixade vi med våran musikal och kikade på en dålig film tills Lisa kom, då begav vi oss hem till Ericka. Där spelade vi monopol tills barnen kom och började tugga på plastfigurerna så vi gick därifrån. Sedan kom några killar ifrån klassen och vi började spela ett annat monopol OCH JAG VANN! HAHAHAH. Sedan gick vi ut, tog gratis glögg ifrån SOLARIET och såg en naken kille springa ut. ÅH, SÅ VI SKRATTADE. Killarna blev helt röda i ansiktet och då skrattade vi ännu mer. Sedan gick vi hem till Ericka igen och drack mer glögg, åt pepparkakor och mandariner och SKÅLADE. Sedan gick jag och Lisa hem, och fick åka med i hennes bil. Och nu är jag hemma, hemma i värmen. Pappa sover i min säng i natt eftersom min syster är på besök, så vi får dubbelsängen. LYCKOST OSS. Inte så lyckost oss imorgon, då vi ska gå och äta med mamma klockan två och sedan ska jag plugga. Jag ska försöka spendera så mycket tid jag bara kan utanför datorn. Och det är just därför jag har gett mig själv dataförbud under hela jullovet. Jag kommer såklart logga in här och skriva lite, men inte så mycket. Nu ska jag snart ringa Ameli för hon fyller år imorgon. FEMTON BAST. IHHIHIH. Och även, idag firar jag och finaste fanny nio månader. HÄRLIGT.
HAJDO SÖTIPAJER!

Allting är suddigt. Det började bra, med att träffa Lisa i skolan och vi hjälpte Emira och Julia med matten som varje fredagsmorgon. Sedan gick vi till engelskan och då hade vi prov, ÖH. Sådant reading test och jag kirrade det, HUR SVÅRT DET ÄN VAR. Sedan fick jag göra ett prov jag missade igår, istället för språk och sedan hade vi håltimme. Då traskade jag, Lisa, Brother och Gustel iväg och åt och kastade POMMES på varandra och skrattade så vi alla blev familjen kines. IHIHIHIH. Sedan så skiljdes vi åt, jag och lisa traskade iväg till VASA(DU)?PARKEN och Gustel och Brother gick tillbaka till skolan. Där i mitten av asfalten hittade vi den. NISSE. Våran orange cykel. En trehjulning, precis lagon stor att cykla på och gud, DET KLICKADE DIREKT. Vi cyklade hem till mig, lämnade den i porten och gick upp och åt lite piggelin innan vi återvände till skolan för att ha NO. Vi satt och trixade med powerpoint och skrattade djupt åt alla dåliga kommenterer som sades där inne. Sedan tog vi Nisse där vi hade parkerat honom och tog ner honom till omklädningsrummen för vi skulle tvätta honom. CARWAAAAAASSSSSHHHHHHH! ÖH. När vi stod och väntade på att ett omklädningsrum skulle bli ledigt kom Gustel ut ur ett och blev våran spion och skulle kolla om någon var där inne. DET VAR DET INTE. Så medans jag och Lisa gnuggade bort sand och smuts ifrån Nisse klagade Gustel på hur smutsigt det blev och skrattade åt oss. KVINNOR SKA JOBBA! sa han om och om igen. ÖH. Sedan kom några klasskompisar till honom in och sa: NU SKA VI DUSCHA och började ta av sig allt dom hade på sig. HAHAHAHAH. Så vi sprang mellan toaletten och höll på att springa in i massa nakna magar medans vi försökte att inte titta. HAHAHAH. Gick det? Nej. Och jag lovar, Gustel njöt. DUMMA KORTA DVÄRG. Sedan sällskapade vi med Gustel hem till mig, där våra vägar skiljdes. Då hände det ofattbara. Lisas telefon ringde, och det var hennes mamma. Sakta fylldes hennes ögon med vatten och hon låste in sig på toaletten. Sedan kom hon ut, och sa: jag måste hem. Jag följer dig. svarade jag. Så kramade jag Lisa en lång stund, frågade vad som hade hänt. Hennes mamma hade fått ont i bröstet. Hon var på väg till sjukhuset och bad henne att åka hem och öppna åt någon kille som skulle fixa deras dusch. Så vi satte oss på bussen, längst in och så berättade jag att allting skulle bli bra. Det gjorde så ont att se henne gråta. Hon har sett mig gråta tusen gånger, om inte mer, men Lisa ska inte gråta. Det är som att solen helt plötsligt bara skulle bli till tunga moln. Allting känns omöjligt då. Vi åkte hem och så ringde hennes pappa och jag höll hennes gitarr och började tyst spela Shoreline. "Ever since I was eight or nine, I've been standing on the shoreline". Sedan kom Lisa in och berättade att dom trodde att det var en hjärtattack och jag kramade henne länge och lovade att allting skulle bli bra. Det kändes hemskt att lova någonting sådant, för tänk om hon inte skulle klara det? Men vad skulle jag göra? Jag ville inte se henne så, hon förtjänar inte det. Så jag lovade det. Tusentals gånger. Sedan gick vi hem till Ameli, som snart fyller femton, och åt massa fin mat och tOTA och tittade på en dålig fin film. ÖH. Sedan traskade Lisa hem, sedan Nelli och sedan Ericka. Då var det bara Vita, jag och Ameli kvar. Vi spelade GH och jag skrattade åt att alla andra än jag är så dåliga på det<3<3<3<3. Sedan traskade jag hem, trött och ingen bil sällskapade mig idag. Eller människa för den delen. Jag satte på Du var min armé och fällde tårar. Ingen bra dag. Hur kan allting gå sönder på en och samma gång? Jag borde gråta, för ledsen är det jag borde vara, men sedan när uppfyllde jag det jag borde göra? Jag borde glömma folk som inte älskar mig tillbaka, jag borde hata dom som hatar mig, jag borde inte se alla andras känslor framför mig själv. Men öh, borde är för vanliga personer. Och jag är inte vanlig. Jag är speciella lilla Columbus. Beau? Non.

ÖH. jag tror inte att jag klarar det här mer.
döda mig. kill me. tuer moi.

ÖH. jag gick hem efter uppspelet som vi fick en hel massa beröm för och la mig i sängen och grät. Antagligen för att jag var så trött som jag var, och för att jag var så sjuk som jag var. Någonstans mellan alla mina tårar och hemska tankar somnade jag och vaknade när min syster kom hem med popcorn. TILL EN SJUK COLUMBUS sa hon och gav mig en skål. Jag tog ett och kände hur hungrig jag var. Jag äter aldrig längre frukost. Jag är aldrig hungrig heller. Förutom nu då. I alla fall var klockan halv tre och så satte vi oss och tittade på John Tucker Must Die. Dum film. Men den fick mig på andra tankar. Så satte jag mig och skrev mer på Mr. Anonym brevet och det blev klart. KLART. Jag skickade det till Lisa och hon tyckte jag skulle skicka det, men skicka det vill jag junte. Jag vill bara skriva av mig, och sedan ta bort det. Jag satte på en hel massa låtar som värker när jag lyssnar på dom, för att jag tänker så hårt på just Mr. Anonym när jag hör dom. ÅH, DENNA SMÄRTA. FÖRSVINN! Jag har så himla ont i huvudet, helst av allt skulle jag vilja gå och sova redan nu. MEN DÅ KOMMER JAG VAKNA TYP FEM. ÖH. Jobbigt. Dessutom har jag ungefär tjugo missade samtal ifrån Radiokiller. Jag vill inte ringa upp. Jag vill inte reda ut allting. Jag vill bort härifrån, och det ska jag ocksås.

ÖH. Jag har nu lite av svinisen inuti min arm. JAG HAR SÅ ONT I ARMEN OCH JAG ÄR TYP DÖENDE / SMITTAD. ÖHHHHHHH. Jag orkar inte. Jag fryser och är varm på samma gång, jag hatar det här. :C Dessutom måste jag till skolan idag, för vi har uppspel och jag lovade att sjunga. ÖH. TRÖTT. Men jag ska nog gå hem efteråt, om jag ens orkar det. FUCK BLIVIT SMITTAD. Helst av allt skulle jag vilja sova tills jag blir icke smittad, men istället ska vi vara där en timme innan vi börjar för att öva på musiken, så den sitter perfa! ÖH. Jag orkar inte. orkar inte. orkar inte. orkaaaaaaar inte. Men jag måste. Det var länge sedan jag kände mig så här sjuk, inte ens när jag hade min hosta (SOM JAG BTW HAR FÅTT TILLBAKA) kände jag mig så här sjuk. Jag var egentligen inte sjuk, bara det att varenda gång jag hostade så kunde jag inte andas efteråt. OCH SNART ÄR DET JU JUL. ÅH, JAG ORKAR INTE. Istället ska jag sova när jag kommer hem, dricka en hel massa oboy och äta en hel massa flingor och jobba matte. Vi har prov snart, ÖH. Nu måste jag skynda mig. ÖH.
HAJDO!

TJALLA SNICKEBRALLA TRALALA.
Jag har tänkt hela dagen, suttit med ipoden på hög volym någonstans där ingen kan hitta mig och tänkt. Idag var en bra dag, vi fick baka lussebullar på hemkunskapen och göra egna fina figurer. Jag gjorde massa fina olika och roliga figurer med Ameli och Nelli. Sedan hade vi massa ointressanta lektioner och SEDAN(!) hade vi svenska redovisning. Det gick finfint och våran svenska lärare sa efteråt "JAHA, JA. DET HÄR KOMMER BLI SVÅRT ATT SLÅ", åh. fint. Jag känner ingen ork längre att förklara vad som händer, det är så himla mycket på gång. Jag löste allting med Andreas idag, och igår började jag bråka med Radiokiller. Det händer hela tiden. Han började prata om allt som hände förut och jag satt och skrattade åt allting och sedan blev han helt allvarlig och började prata om hur mycket han tyckte om mig. Och jag blev tyst och försökte få bort det, försökte försvara mig och förklara att jag inte menade att inte älska honom tillbaka. Då skrek han "ÖNSKAR DU ATT JAG VAR MR. ANONYM? VARFÖR DUGER JAG INTE FÖR DIG?" etc. och jag började gråta. "varför begär du så himla mycket av mig?" frågade jag. "Vill du att jag ska gråta?" Och så började vi bråka, och han skrek massa saker jag har hört honom säga förut. Det är alltid samma anledning vi bråkar över, och jag känner mig trött. Jag orkar inte både vara olyckligt kär och veta att jag gör precis samma sak mot någon annan. Det tar död på mig. ÖH. Så därför ska jag skriva klart mailet till Mr. Anonym, sedan blocka alla internet vänner på msn och bara leva på dom jag har IRL. Alltid den lätta utvägen ut ifrån allting. MEN TA'T LUGNT, JAG FINNS KVAR HÄR! Jag behöver bloggen. ÖH.
"Vi som visste, vart är vi någonstans? Var det bara så det var när våran dröm försvann? Nu står jag kvar här med någonting hårt i min hals, nu står jag kvar här och vet ingenting alls".

TJALLA SNICKEBRALLA.
Jag raderade den andra bloggen, den blev för känslosam. Det känns som att stå naken framför en hel grupp som inte ens känner mig och dom dömmer. USCH. Jag kan se framför mig hur folk ser vad jag skriver och dömmer, för egentligen är jag en idiot. För det jag gör. Ni skulle bara veta mina små hemligheter, och om ni visste dom skulle ni veta varför jag aldrig berättar det för någon. Bara Lisa vet dom, och hon kan hålla det. Hon dömmer inte. ÅH. JAG LÅTER SOM ETT PSYKO. Jag har inte dödat någon, jag lovar. :C På andra bloggen gav jag ut mitt riktiga namn, och då blev allting så himla mycket mer personligt. Bara för att jag heter Columbus betyder det inte att jag gömmer mina känslor bakom det, men det känns fint att gå tillbaka till mitt vanliga liv igen, inte vara den dumma idiotiska Columbus. Allt i mitt liv känns annars otroligt fint, enkelt. Dom har lagt upp ett nytt album av Metro station och två nya av Never Shout Never!. ÄLSKA. Lisa utmanade mig att skriva av mig, och jag skrev en liten bit till någonting som skulle vara till Mr. Anonym, men det blev aldrig klart. Mina känslor är halv färdiga. Halva. Det är därför jag aldrig skriver ner saker längre, för det tar slut. Jag höjde min ribba för högt, och nu kan jag inte ens komma halvvägs. Dessutom har jag blivit beroende av Moulin Rouge och jag grät min själ torr när jag såg den. JAG VET ALLVARLIGT INTE VART ALLA MINA TÅRAR KOMMER IFRÅN? Jag dricker aldrig längre, jag har ingen törst. ÖHHHHHH. Det känns fint att vara tillbaka.

I never knew I could feel like this,
like I've never seen the sky before.
I want to vanish inside your kiss.
Every day I'm loving you more, and more.
Listen to my heart, can you hear it sing?
Come back to me, and forgive everything.
Seasons may change, winter to spring,
but I love you until the end of time.

Come what may, come what may.
I will love you until my dying day.

Suddenly the world seems such a perfect place,
suddenly it moves with such a perfect grace.
Suddenly my life doesn't seem such a waste,
now when it all revolves around you.
And now there's no mountain too high,
no river too wide.
Sing out this song and I'll be there by your side.
Storm clouds may gather, and stars may collide.
But I love you until the end of time.

Come what may, come what may.
I will love you until my dying day.

Oh, come what may, come what may.
I will love you, I will love you.
Suddenly the world seems such a perfect place.

Come what may, come what may.
I will love you until my dying day.

"Först såg jag stjärnhimlen och ur himlen flög en ängel ner. Mamma brukade läsa en bok för mig när jag var liten med precis samma bild som jag såg då. Det gick en kall rysning igenom och även fast ängeln inte vände sig om visste jag vem det var. Framför mig reste jag mig upp och började gå emot ängeln, jag ville så gärna känna på dens vingar. Jag ville se ansiktet. Men när jag kom fram blev det svart, men känslan satt kvar. Även fast mörkret var där kunde jag känna i hela kroppen hur mjuka vingarna var. Hur mina fingrar kände på dom vita klara fjädrarna och då slog jag upp ögonen."
Samma dröm. Samma känsla. Samma saknad. Samma håkan låt som jag satte på efteråt. Samma person som jag vet att det är. Samma kärlek. Samma tomhet.
Fast för två månader sen. ÖH.
Ge dig, äckel känsla.